Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj-juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Bakom galler
Mirjam Tuominen: Mörka gudar. Söderström
& Co. Helsingfors 1944.
Mirjam Tuominens brådmogna debut,
novellsamlingen "Tidig tvekan", gjorde ett intryck
av eruptiv och lysande begåvning. Vad man
fäste sig vid i dessa noveller med deras
inblickar i högspänt, katastrofbetonat
ungdomligt själsliv var framför allt den lyriska
intensiteten, den outtalade stämningen. Sedermera
tycks författarinnan alltmer ha specialiserat sig
på de schizofrent sinnessjukas gallerförsedda
världar, där en människa kan förvandlas till en
växt som kräver att utan störande ingrepp få
leva sitt vegetativa liv med dess för vanliga
dödliga oförståeliga plågor och glädjeämnen
eller där den melankoliska skuldkänslan,
oupplösligt förbunden med väsendets rot, kan växa
till ett kors som böjer den skuldtyngde till
jorden. De tre novellerna i "Mörka gudar",
författarinnans fjärde opus, har alla dystra
ämnen. Den första och längsta berättar i
journalform om en ung kvinna som tillfrisknar och
återvänder till människornas värld men utan
att någonsin uppnå full verklighetskontakt.
"Emellan mig och andra människor står
någonting ohjälpligt." Endast inför musik eller någon
gång ute i den ensliga naturen kan hon känna
de falska och förvirrade jagen falla undan som
slöjor och ana en fullkomlighet som blir det
enda verkligt eftersträvansvärda för ett
instrument vars brustenhet tycks ohjälplig. "Galna
Greta" målar med skenbar oberördhet en
efterbliven ung kvinnas martyrium bland de friska,
en väg som slutar med barnamord.
Våldsammare i känslan och mer tagen inifrån är "Slutet
på depressionen". En präst som varit offer för
upprepade depressioner känner sig en dag av
inre makter driven att korsfästa sig själv men
hejdas i sista minuten och övermannas. Ett slag
träffar honom, medvetslöshet sänker sig över
hans värld och han förs bort.
En del av det lyriska vibratot från
debutsamlingen har nog försvunnit ur Mirjam
Tuominens konst. Den verkar nu snarast intellektuell,
stundom till och med en smula mekanisk. Men
intelligens, analytisk skärpa och svårmodig
musikalitet ger dock dessa noveller distinktion.
Om Mirjam Tuominens språk när det är som
bäst kunde man använda hennes egen karak-
teristik av en novellhjältinnas hållning och
rörelser: det vilade över dem "ett säreget
rörande, stiliserat men graciöst behag".
Inför ett författarskap sådant som Mirjam
Tuominens numera är, blir frågan om
verklighetsbakgrunden, måttet av självupplevat och
erfaret, särskilt viktig. När Agnes von
Krusenstjerna skriver om liknande ämnen ligger det
intressanta ofta i den brottning mellan livets
och dödens makter man förnimmer bakom den
svala stilen — författarinan tycks in i det sista
stå på livets sida. Mirjam Tuominen dras i sina
motiv ensidigt och utpräglat åt förintelsen.
Margit Abenius
Societet och mystik
W. Somerset Maugham: Den vassa eggen.
Översättning av Nils Holmberg.
Bonniers 1945. 9: 50.
Att läsa Somerset Maughams sista roman
"Den vassa eggen" är ungefär som att efter en
middag hamna i den lyssnande kretsen kring
en kultiverad och berest äldre herre som har
sett en hel del och har varit med om åtskilligt
och som dessutom kan berätta på ett
intelligent, underhållande och naturligt sätt. Han är
engelskt sympatisk, en human och ganska
fördomsfri gammal gentleman, vänlig och klok
och behärskad, som nog kan känna både
indignation och medlidande men som inte har
någon böjelse för att bryta mot en vedertagen
etikett eller att polemisera mot smakriktningar
och levnadsvanor olika hans egna. Liksom
Somerset Maugham förmodligen skulle vara
en tillgång på en middag som man inte kan
undgå, så är hans böcker ett slags ljusglimtar
i en vår- eller julflods bokmyller. Men han
fängslar en inte personligen: som människa är
han varken originell, idérik eller intensiv.
Somerset Maugham är som de flesta engelska
romanförfattare vad man kallar realist och
i den sista romanen gör han till och med ett
försök att med användande av ett uråldrigt
knep få läsaren att tro att det som berättas är
en sann berättelse ur livet: han har inte velat
skriva någon roman och han har inte hittat på
något, säger han redan i inledningen. Denna
fiktion är skickligt genomförd, men inte så
skickligt att man inte mycket snart får den väl-
439
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
