Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Fritiof Nilsson Piraten: Morgon. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITIOF NILSSON PIRATEN
MORGON
Han ryckte till, det var tornet som stack
honom rätt igenom blåställ och skjorta och
yllet närmast kroppen. Nyss var det mörkt
omkring honom och nu dager så gott det kunde
dagas i dimman som fortfarande stod lika tät.
Han hade sovit, skuldrorna värkte av kyla.
Han satt på en sten vid Tj örnekullen och
hade ett ulexstånd inpå livet på sig, det
blommade trots senhösten. Ärttörnet är
villblom-mande och aktar varken väder eller solstånd
när det tränger på i knopparna, var årstid
finner man blommande törne. Den svavelgula
blomman har ibland ett stänk av blodrött,
likväl är detta sällsynt.
Tj örnekullen ligger omkring trehundra
meter väster om vägen som går ovanför sjön i
Lockarpa käsk till Samsmossarna och
Djupemosse söderpå. Där låg ett torp en gång men
det är så längesen att numera ingen tänker på
Tj örnekullen som ett ödetorp ens. Det är ett
övervuxet röse bland andra rösen, fastän större.
I snåren skulle man annars kunna finna en
gärsgård som hägnar en oregelbunden, kullrig
fyrkant och en hopfallen skorsten som liknar
ett skogsaltare; kanske också en brunn där feta
paddor plumsar omkring och en ekorre
drunknar ibland. Snåren gömmer också ett halvdött
plommonträd och en vildapel som på vårarna
skjuter skott som en vitpil för att få ljus.
Kanske heter det rättare snåret än snåren för det
är ett enda ogenomträngligt harg av hagtorn
och slån där på en gång småfågeln häckar och
räven söker ly när han är jagad. I brynet
springer ludna hallonspön ur buskarna och
ytterst går ett bälte av ulex, vasst och
hindersamt som taggtråd. Bara på ett ställe bryts
bältet, det är där berget går i dagen som ryggen
på en tjur som sänkt nacken under en hagtorn.
Det var här mannen satt.
När han höjde axlarna och gäspade fick han
ett nytt sting i sidan. Han fångade ulexgrenen
och drog den framåt, fingrarna var hårda som
horn och hade inget men av törnarna. Där var
tre blommor på grenen och en av dem hade en
blodfläck i det gula, på den blomman stannade
hans blick. Ögonen var små, grå, kalla och
osjäliska som grisögon, satt för långt ifrån
varandra och saknade bryn. Men näsroten var
luden och därifrån gick en vit hårstrimma
halvvägs upp mot det glesa hårfästet. Han nöp
av blomman, höll den mellan tummen och
pekfingret, stirrade uttryckslöst på den. Plötsligt
kände han oset av svett ylle, han frynte på näsan
och vred huvudet hit och dit i sitt sök efter en
vind som inte fanns. Med ett böjde han sig ner
och högg mössan som låg på gräset, han hade
så när vält lyktan som stod under den. Mössan
var en solkig chaufförmössa. Det feta fodret rök
av värme. Innan han satte mössan på sig
valka-de han den mot knäet med en hand, i andra
handen hade han fortfarande blomman. Lyktan
behövde inte vara täckt längre, dagsljuset
skyddade bättre än något annat. I den mjölkaktiga
dagern var lyktskenet som en vag flottfläck
bara. Lyktan behövde inte vara tänd heller, för
den delen. Han manövrerade den med en hand
461
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
