Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Fritiof Nilsson Piraten: Morgon. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITIOF NILSSON PIRATEN
stjälpt murback som var röd av blod och blod
hade runnit in i slamlaven och stannat i en pöl.
Han gick ut på vägen för att se om murbacken
syntes därifrån, tog insyn från skilda vinklar
och fann att den var väl dold bakom grushög
och tegel. Blicken gled från kalkgraven över
till husknuten med vattentunnan, strök längs
marken till trappan och fladdrade där såsom
fastnad i lim. Hela tiden mjuggade den uppåt
och åt vänster och i ett nu tog den språnget
till fönstret med rullgardinen. Men snöret var
av och tyget hade fyra hål som efter fingrar,
synen tycktes bränna honom, han blundade.
Med tydlig ansträngning vred han huvudet åt
höger, knöt händerna, drog axlarna bakåt,
andades in och ut med ett stönande. Men han
måste öppna ögonen, han måste till verket. Han
skakade på sig för att lätta bördan av trötthet
och gick med släpande steg till knuten där
vattentunnan stod. Han prövade ett tag i
tunnan, det skvalpade till och skvätte över, den
var nästan full. Han skruvade den fram till
slamlaven. Det tog sin tid, marken var ojämn
och tunnan tung, alltför mycket vatten fick
inte heller spillas. Han grep an med murbacken,
lyfte den tills han fick den på skrå över tunnan
och öste sedan på vatten med handen. Men det
bar sig inte. I källargluggen låg ett stycke
trasmatta som stoppare för det halvöppna fönstret.
Han redde ut mattstumpen till en brukbar
svabel och skurade murbacken ren med den.
Återstod slamlaven och det blev en sak för sig.
Den var spräckt i sargen längs graven och ifall
sköljvattnet tog den vägen kunde boten bli
värre än soten för kalken var snövit och öm för
minsta färg. Man kunde tänka sig kalkgraven
se ut som en skär förmakssoffa. En stund stod
han i slö begrundan och stirrade på blodpölen
framför sig. Här gällde det samla och inte
sprida, att suga och läska som man gör med
bläckplumpen på ett papper! Han sköljde
mattstumpen i tunnan och vred ur den tills den var
torr som en kramad svamp. Så ställde han sig
på knä vid laven, lade sin svabel i blodet och
tryckte till, först lätt och sedan hårdare. Han
spred svabeln, klappade försiktigt ut den och
drog åter ihop den med en samlande rörelse.
När han nu vände den fick han upp en blank
blodkaka med en ljusare sträng av kalk i, det
liknade ett hjärtslag. Struphuvudet lyftes och
hans läppar skakades som av en hickning,
tobaksbussen flög ur munnen på honom. Han
såg sjuk ut. Emellertid sköljde han av svabeln
och började torka upp på nytt. Så höll han på,
sköljde och torkade, sköljde och torkade. Han
tvättade blodet av laven med en omsorg som
om det gällt fläckar på ett dyrbart tyg. Efter
ett gott arbete sträckte han på sin trötta rygg
och sina värkande knän. Och där stod han med
en tunna blod, det var resultatet! Vattnet var
rött som rent blod, han såg det med en blick av
leda och äckel. Det måste slås ut, men tunnan
kunde inte stjälpas där den stod för det skulle
synas i sanden. Norra ändan av tomten låg
nästan otrampad med mörka tuvor och
krypande ljung i höstgräset, där var platsen.
Försiktigt började han skruva och vricka tunnan
ditåt.
Den lätta brisen höll sig och sikten hade
klarnat, mycket ljusare blev det likväl inte för
himmeln var mulen och i ost och sydost stod
väldiga, blygrå moln. Tomten hade fri utsikt
över sjön, från vägen sluttade kal fäladsmark
mot öster och mötte de odlade mossarna i
stranden. Norrpå sträckte sig blandskogen och
närmast i söder var Lockarps grane. Men på
andra sidan sjön steg en fälla med ranka
frötallar och vita stubbar i nyhygget. All dimma
tycktes nu trycka nere i dalen, på det osynliga
vattnet. Men dagen vann sakta och säkert, sjön
rök. Virvlar och spiraler och flackande slöjor
steg upp, fångades av vinden och försvann.
Feta, vita rökar slickade den svarta
mossmarken, det var som om jorden brunnit.
Han vickade tunnan över en sten och
stjälpte den så att det röda vattnet forsade i
464
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
