Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Fritiof Nilsson Piraten: Morgon. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRITIOF NILSSON PIRATEN
borrar med fingrarna som efter kroppsvärme.
Då hör han ett ljud bakom sig och i blinken står
han med ryggen mot garderobdörren, armen
sitter i kläm. Han är blek som ett lik,
skäggstubben står mörk mot den vita hyn, läpparna
är gula som talg. Ljudet kom från rummet med
den fällda rullgardinen, någon vände sig i
sängen där inne. Han stirrar på den stängda
dörren med den grådaskiga kluten på nyckeln.
Med sotstrimman på hakan och harskåran
skulle han likna en teaterskurk om det inte vore
för ögonen, där är ingenting av teater i dem.
Det finns inte glimt av vitt i grisögonen, de är
stora och mörka av skräck. Han står som
fast-naglad och pressar ryggen mot garderobdörren.
Långt om länge får han armen fri och glider
ner på trefoten. Mekaniskt sticker han handen
i byxfickan, får upp bollen av blodigt gräs,
ser på den utan att förstå något och släpper
den viljelöst. Den faller och blir liggande
mellan fötterna på honom. Han sjunker ihop
med armbågarna på knäna och gömmer
ansiktet i händerna.
Så satt han när det trampade ute på trappan
och dörren öppnades utan knackning. Två
karlar kom in. Den ene var liten och mager med
kvicka ögon och ekorrtryne, han bar en
fjärdingsmans mössa och blå kavaj. Den andre
var civil i överrock och svart filthatt, han var
grovt byggd och hade ett lugnt, slätrakat
ansikte. Ett tomt cigarrettmunstycke hängde i
ena mungipan. Mannen på stolen såg upp med
uttryckslösa ögon, gäspade, sträckte armarna
mot dem med de knutna händerna
sammanpressade. De satte inte handbojor på honom
men den civile visade statspolisens
tjänstetecken. Fjärdingsmannen lät ana ett fult leende,
det ryckte i den stubbade mustaschen och
tänderna glimmade till i munvinklarna.
Statspolisen sade:
Kom nu med bara!
Med ett svagt stönande reste han sig från
stolen. Fjärdingsmannen tog hans mössa i
fönstret och räckte honom den.
De följde vägen norrut, det var där han hade
kört skottkärran, det var vägen mot Tj
örnekullen. Han gick med hängande armar mellan
polismännen. Stenarna var blanka och träd och
buskar glittrade av klara vattendroppar.
— Där har fallet mycke dagg i natt! sade
fj ärdingsmannen.
De två andra teg. Någon kom springande
efter dem, de stannade och vände sig om. Det
var en barhuvad kvinna i grå regnkappa som
flaxade när hon sprang och visade att hon
bara hade linnet under. Hon hade lackskor
med höga klackar men inga strumpor på sig,
benen var rivna och rödstrimmiga. Hon
flämtade av ansträngning och drog ihop kappan
över det magra bröstet när hon nådde dem.
— Tag hit min börs — tjyv! sade hon och
gav honom en hatisk blick. Hon hade en sinnlig
mun och var mörk under ögonen. Det svarta
håret var nattrufsigt.
Utan att se på henne fick han upp en
skinnbörs med nickellås ur byxfickan. Med en snabb
rörelse ryckte hon den ur handen på honom
och vände dem ryggen utan ett ord. De kunde
se att hon öppnade börsen och räknade
pengarna när hon gick. Emellanåt vinglade hon till
på sina höga klackar.
— Hon e mån om sitt! anmärkte
fjärdingsmannen och spottade spetsigt.
Mannen i blåstället stod tyst och såg efter
hustrun som avlägsnade sig.
— Ni skulle lägga trynträ på svinen när ni
sticker dom! sade statspolisen och tände en
cigarrett. Det hördes ju tvärs över sjön!
— Du kunde säkert ha fått licens ifall
du hade tålat dej, tillade fjärdingsmannen
tröstande.
Så fortsatte de mot Tj örnekullen.
Hösten 1944.
466
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
