Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Ilmar Laaban: Fransk lyrik under krigsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANSK LYRIK UNDER KRIGSÅREN
sig ett ytterst personligt språk, icke utan våld
mot franskan. Hans lyrik med dess kompakta
hårdhet är inte utan storhet och rymmer en
barock humor, understruken av den obevekligt
regelbundna prosodien. Redan genom sitt liv
har en gestalt som JoË Bousquet blivit en
symbol. Han blev lam genom en ryggskada
i förra kriget och har sedan dess icke lämnat
sjukbädden. Han utövar likväl en blomstrande
litterär verksamhet, inte minst på lyrikens
område ("Mon frère l’Ombre"). Möten bakgrund
av skuggor ljuder en låg musik som
utkristalliserar sitt vemod i graciösa dansrörelser:
Avec ses souliers de pierre
Qu’il tenait a chaque main
Le portier du cimetière
A fait danser le chemin
Avec ses sabots de cendre
Sur les lèvres d’un amant
Le sonneur est venu prendre
Ce qu’il disait en dormant
Bland de unga finner man några skalder
som hämtar sina ämnen ur det vardagliga livet
men detta mindre för att uppnå en realistisk
objektivitet än för att spränga motivens gränser
genom att ge dem en irreell, metafysisk
innebörd. Inom denna riktning, som förefaller
öppna fruktbara perspektiv, utgör den
starkaste personligheten Guillevic. I hans
vanligen korta, avsiktligt prosaiskt hållna dikter
("Terraqué") uppenbarar sig en oroande,
demonisk värld:
C’est une étrange boucherie
Oü l’on entre au printemps
Pour voir ce qui s’y fait
Et oü 1’on reste écartelé
Avec les autres.
Om den våldsamme och kaotiske Emmanuel
blir man påmind av Jean-Michel Atlan, ett
av den unga generationens största löften, men
hans mytologi tycks vara personligare och
mindre påverkad av tidshändelserna. Han rör
sig i en vulkanisk, ständigt förgående och
ständigt pånyttfödd värld, bakom vilken Intets
orörliga skugga skymtar. I surrealismens
omedelbara närhet finner man Franqois Dödat, en
mästare inom det korta poemet. Ett föremål,
en svamp, ett tegeltak, en spindel, blir hos
honom ett mikrokosmos av fantastiskt liv:
Crapaud
comme un vieux doigt
lucarne de chagrin
ta vie est songe velu
à tirer de ta peau
dans les coins du beau monde
Ehuru icke surrealister visar några skalder
stark påverkan av Eluard. Jean TorteLs jämnt
flytande, mest åttastaviga vers med dess rika
men diskreta bildspråk når ofta verkliga djup.
Ännu mera påminner Luc Decaunes ("L’air
natal") om mästaren med sitt rena och äkta
mänskliga patos.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
