Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
glädje med domens granitmassiv, den
förverkligade gudsdrömmen i sten, "som vår förfarna
skicklighet aldrig skall kunna efterlikna", är
mäktig att fälla det svidande epitafium som
också är förutsättningen för en pånyttfödelse:
Vi tillbad inte genom konsten.
Vi tillbad konsten.
Vi älskade inte med våra känslor.
Vi älskade våra känslor.
Vi visste om livets hunger
men ingenting om livets bröd.
Vi var inte läkarna.
Vi var sjukdomen.
Man har stundom velat betrakta Ljungdal
som en typisk "vårpoet", en diktare med
övervägande ungdomliga eller programmatiska
stämningslägen, men en enkel genomläsning
av "Lyriskt bokslut" ger vid handen, att han
inom ramen för sina estetiska principer med
samma precision och ärlighet har inregistrerat
den socialt kännande och teoretiskt
välutrustade människans skiftande och till stor del
av utvecklingen betingade stämningslägen —
från ungdomlig hänförelse och kampvilja till
det absoluta självtvivlet och bottenläget. Den
insats han gjort har varit väsentlig, och den
linje han hållit viktig. Hans uttrycksmedel är
nu finslipade, och efter "Nattvandring" står
han som lyriker programmatiskt friare än förr.
Det skulle förvåna om han inte med sina
resurser i fortsättningen kommer att skriva både
perfekta dikter och kanske ännu mer betydande
dikt. Erik Lindegren
Tre debuter
Ragnar Thoursie: Emaljögat. Bonniers 1945.
3:75.
Börje Lindell: Två fåglar. Bonniers 1945.
3:25.
Kurt Almqvist: Vallfärd till mitten. Bonniers
1945. 3:50.
Våren 1945, när avgrundsanden återvänt till
sitt ursprung och fruktträden gått i blom,
framträdde i vårt land en äkta lyrisk begåvning.
Hans namn är Ragnar Thoursie. Vingarna
bär honom från första stund. Hans
självständighet är förvånande, hans bildspråk slående
och stimulerande. Hans dikter springer fram ur
djupa schakt, är barn av inre nödvändighet,
har vid lyrisk svingning och rena lyriska
övertoner. Det finns i hans samling dikter som är
snåriga och svårgenomskådliga, där
symbolerna trollar in sig i varandra enligt
invecklade drömlagar, som jag inte kan tyda, men
äktheten och originaliteten saknas aldrig. Under
den vecka som jag varje dag återvänt till
diktsamlingen har den ständigt uppenbarat nya
skönhetsvärden och det är det bästa tecknet på
dess utvaldhet.
Den avdelning i samlingen som är lättast
tillgänglig bär titeln "Emalj öga". Den rymmer
dikter av relativt utåtvänd karaktär.
"Skolavslutningen" till exempel, som bygger på ett
barndomsminne, handlar om vad titeln änger:
predikan i kyrkan den första dammiga
sommardagen, nervös fröken, pastorn som en
spillkråka uppe i predikstolen, otåliga ungar utan
röst och i trä snidade profeter i koret. Av detta
har Thoursie skapat en djupt originell
situationsbild med ett vitt perspektiv ut mot den
sista stora avslutningen. Lika beundransvärd är
"Schüleraustausch", där järnvägsresan
Sörmland—Sassnitz fått en överlägsen,
mångdimen-sionell gestaltning. I denna avdelning finner
man också ett par satirer, där ett visst
Eliot-inflytande gör sig märkbart, särskilt i den
fascinerande "Papegojan död ej ruttnar". Här finns
även en prosadikt om ett par murare som
murar en fabriksskorsten. Den är ett litet
mästerverk av barnsligt frisk
iakttagelseförmåga och fantasi. Den surrealistiska teknik,
som Thoursie med förkärlek använder sig av,
leder närmast tankarna till tidiga etsningar av
Bull Hedlund och Åsberg och det är möjligt att
den bildande konsten betytt mera som
inspirationskälla än den modernistiska lyriken.
Thoursie är som surrealist ingen nyskapare.
Han träder till en redan ärevördig litterär
tradition. Säkerligen har både Lundkvist och
Vennberg blivit flitigt studerade av honom. Med den
förre tar han för övrigt upp tävlan i två
fantasifulla broderier kring Stagneliusgestalten. Men
om Thoursie också hör hemma inom den
inåtvända, psykologiserande, delvis rätt romantiska
modernistfalangen, fäster man sig dock mera
vid hans självständighet än vid hans beroende.
En dikt som "Elegi" är helt hans egen,
underfundigt vacker, ljuv som musik.
Hur med pianodroppar oss nöden stampar,
med sävhovar, med vattenringar, som är snaror.
520
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
