Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Det zionistiska programmet
Hugo Valentin: Det judiska folkets öde.
Forntid — nutid — framtid. KF:s
bokförlag 1944. 7: 50.
Docenten Valentin ger oss först en skiss av
det judiska folkets historia och övergår sen att
diskutera olika förslag att lösa judefrågan. Den
förra avdelningen präglas av den stora lärdom,
som utmärker denne vår främste kännare av
det judiska folkets historia, samt av hans
förmåga att koncist klarlägga invecklade och
långvariga förlopp. Den senare avdelningen är
mera subjektiv: författaren vill där bevisa en
viss tes, nämligen att judefrågan kan lösas
endast genom judisk utvandring till Palestina,
alltså det zionistiska programmets realiserande.
En djup pessimism beträffande judarnas
framtidsutsikter i "ariernas" värld bildar
bakgrunden till doc. Valentins oryggligt fasthållna
zionistiska bekännelse. Det måste erkännas, att
förf:s historiska översikt ger riklig näring åt
en sådan pessimism. Det förhåller sig
visserligen inte så att judarna "alltid" har varit
hatade, men judeförföljelser har förekommit
ända sen forntiden. Motiveringen har skiftat,
men grunden har alltid varit den omgivande
icke-judiska världens benägenhet att avreagera
sin av skilda anledningar vållade olust genom
att plåga en värnlös minoritet. Judarnas inte
endast av religiösa band betingade exklusivitet
förklarar ingalunda, som Valentin klart visar,
de kristnas "grupphat" mot judarna, ty
exempelvis i Spanien på 1400-talet drabbade
förföljelserna i första hand "marranerna", dvs
de officiellt till kristendomen omvända, halvt
om halvt assimilerade judarna. Och Hitler har
som bekant inte gjort någon skillnad mellan
döpta och odöpta judar. Valentins skildring av
den spanska inkvisitionens utrotningskrig mot
judarna belyser f. ö. klart de stora likheterna
mellan medeltidens spanska judeförföljelser
och nutidens tyska: vid sidan av inkvisitionens
religiöst motiverade nitälskan (som länge så
gott som uteslutande gällde judarna) förelåg
i det medeltida Spanien en ivrigt propagerad
uppfattning, att judarna utgjorde en
underlägsen ras, som genom assimilation kunde
besmutsa "det rena iberiska blodet".
För Valentin betecknar alla de olika
förföljelseperioderna och de där emellan liggande
skedena av tolerans en serie tragiska kretslopp.
Även om de kristna någon tid kan kosta på
sig att visa judarna ett mänskligt bemötande,
bryter deras mordiska ursinne alltid förr eller
senare åter fram. Den av den stora franska
revolutionen inledda judeemancipationen och
den därefter åtminstone i Väst-, Syd-,
Nord-och Centraleuropa följande assimilationen och
allmänna toleransen betecknade ju inte, som vi
nu alla har sett, historiens slutpunkt. De tyska
judeförföljelserna, som enligt av Valentin
lämnade uppgifter hittills har kostat omkr. 5 milj.
människor livet, betecknar till och med ett
rekord och distanserar klart medeltidens
judemassakrer.
Frågan är emellertid nu, om inte tyskarnas
ivriga försök att återuppliva den allra
vämje-ligaste sidan av medeltidens samhällsliv har
väckt en så stark reaktion, att judarna
framdeles kommer att gå fria från nya utbrott av
grupphat. Valentin ställer sig skeptisk. Han
visar, att antisemitismen under Hitler-regimens
förkrigsskede visade tecken att breda ut sig
utanför Tysklands gränser, särskilt i Polen och
Ungern, och han hävdar, att den antisemitiska
stämningsböljan har hejdats mindre av de
icketyska folkens avsky mot just denna yttring av
politisk reaktion än av det militära motstånd,
som de allierade har rest mot Tysklands
expansion och som efter hand har blivit Wehrmacht
övermäktigt.
Valentin berör inte svenskarnas hållning
i frågan, men man måste säga, att hans skiss
av förloppet har giltighet även på oss. Under
åren närmast före det nu pågående krigets
utbrott upparbetades obestridligen en ganska
utbredd antisemitisk stämning i vårt land.
Stockholms båda kvällstidningar, Aftonbladet och
Nya Dagligt Allehanda, gav under de åren
intryck av att vara klart antisemitiska, och deras
antijudiska hets slog tydligen an.
Genomsnittssvenskens synbarligen obegränsade
mottaglighet för tyska influenser — särskilt hans nästan
rörande klockartro på att vad som kommer
från Tyskland bär en sorts vederhäftighetens
adlande hallstämpel — får gälla som
förklaring till detta bedrövliga och skamliga kapitel
i vår historia. Efter krigsutbrottet i sept. 1939
bedarrade den antijudiska hetsen något i vårt
land, och efter el Alamein och Stalingrad avtog
den ytterligare. Det hade nämligen vid det
laget blivit klart, att tyskarna inte skulle segra.
535
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
