Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juli-aug. N:r 6 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
förut karakteriserats i dessa spalter. Urvalet
från befrielsens år 1944, framfört till
Jaltakon-ferensen i år, bärs upp av världshändelsernas
egen övertalningskraft och betecknar en ny
höjdpunkt av säker blick och formell
elegans. Wickmans egnaste vapen är inlevelsen
i gangsterkoryféernas värld genom deras egna
ord, ironiskt turnerade, och genom att
ytterligare förfinas i takt med de grövsta
kalibrarnas triumfer i sinnevärlden biter det
alltjämt lika gott. — Mer än halva urvalet hänför
sig alltjämt till Tyskland. Men nu riktas blicken
längre framåt och längre bakåt; med
paralleller från Versaillestiden belyses den
stundande uppgörelsens krav och faror, såsom
Frankrikes behov av Rhengränsen eller faran
för att "tyskarnas motståndare skandaliseras
som hatfyllda väsen, medan deras egen
grämelse över följderna av sitt misslyckade
plundringståg får gälla som rättmätig vrede". Genom
avsnitten om det fria Frankrike och om
fredsproblemen går en måttfullt optimistisk
grundton. Författaren tror varken på det
rysk-brittiska världskriget eller på luftslott för
evigheten utan på den väpnade freden.
Synfältet i d:r Wickmans kommentarer är
medvetet begränsat; särskilt de sociala och
ekonomiska sidorna av kriget och freden
lämnas helt utanför. Man läser inte om honom som
repetitionskurs utan för de stora perspektiven
och det helgjutna greppet. Han är ett av våra
främsta exempel på vad ledarspalten bör vara
och kan bli i radions tidevarv:
opinionsbildning genom personlighet och konstnärskap.
Tom Söderberg
Ole Juul: De röda ängarna. Bonniers 1945.
6: 75.
Det har redan hunnit bli så mycken
osmaklig litterär spekulation i
ockupationstragedierna att man känner en kväljande misstanke
för varje ny bok i genren som man får i
handen. Det är därför ett nöje att få betyga att
Ole Juuls roman är en besk dryck fri från
falska sötmedel. Denna sabotörromans patos
går i själva verket till rätta med det fräcka
och enfaldiga romantiserandet av vad som
driver männen som "lever farligt".
Bortsett från spänningen har den kanske
inte så stora konstnärliga förtjänster. Man
minns ingen av de agerande när man fått
boken på litet avstånd, och miljön är skisserad
i en närmast journalistisk teknik. Det
märkliga med boken är idédebatten, det en smula
valhänta halvfilosoferande resonemanget. Till
det yttre leder det inte till något annat än det
obekanta x som möter i varje analys av
heroismen. Men det finns något just i detta
konstaterande, i denna rådlöshet inför en olöst
konflikt som ger boken liv och intensitet. Man
anar att författaren upplevt mer än resonerat
sig fram till sin ståndpunkt. Det är därför han
känner ett sådant raseri mot alla patentfloskler,
till och med som kommer från en engelsk
understatssekreterare. Konflikten mellan
livsviljan och sabotörens dödsbringande plikt är
oändligt mycket svårare än någon
banaliserande propaganda vill låtsas om. "Varje gång
jag hör att döden har tagit någon av
kamraterna tvivlar jag på om den sak han föll för
är värd mer än själva livet, än det att leva."
För den dödsdömde patrioten är livet det
största, ingen idé, ingen aldrig så helig sak kan
jämställas med livet. Att det ändå finns
sabotörer är heroismens paradox.
Töre Zetterholm
Christian Wessel; Väktare på fredens ö.
Översättning av Nils Jakobsson.
Gebers 1945. 9: 50.
Det gäller inte så mycket att kämpa mot det
onda som att kämpa för det goda, säger en av
den norska frihetsfrontens representanter i
Christian Wessels nya roman. Uttrycket
kommer igen ett par gånger och kan nog sägas
vara författarens budskap med sin bok. Han
illustrerar det med historien om en sjöman,
som driver i land på "fredens ö". Anders har
varit med om bombanfall i tyska hamnar, han
har sett ryska krigsfångar arbeta som slavar
under tyskarnas pistoler, och han själv och
hans kamrater har behandlats föga bättre. Men
så länge han gick under oket reagerade han
knappast. Här på "fredens ö" vaknar han upp.
Han står inte ut med ron, han vill "göra
någonting", och när han får veta, att ett par av hans
kamrater från båten skjutits av tyskarna, blir
han desperat. Men ingen vill ge honom något
uppdrag, han är misstänkt, hans mystiska
uppdykande ligger honom i fatet. Tills han får ett
tillfälle att visa, att han är av rätta sorten. Det
är de krigsmärktas problem efter freden
författaren har velat penetrera, deras svårighet att
anpassa sig i en "normal" värld, där småtte-
538
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
