Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
I stället för Valéry
Genom Paul Valérys frånfälle —
kommenterat på annan plats i detta nummer — gick
Svenska akademien miste om en fullt
presentabel nobelpriskandidat. Valéry hade varit på
tapeten i många år och lär själv ha beklagat
sig över den nervslitning som detta ständiga
men ofruktbara kandiderande beredde honom.
Det kunde ju inte vara roligt för en människa
som dessutom väl behövde prispengarna att
årligen tas upp till beskådande för att lika
regelbundet befinnas en aning för lätt (i
motsats till Grazia Deledda och Pearl Buck). Men
nu hade det varit särskilt klädsamt med en
fransk diktare så här efter Frankrikes befrielse
och efter allt det ypperliga motstånd som den
franska kulturen gjort mot germanernas
våldsmetoder och klumpiga fraterniseringsförsök.
Det finns ju förstås andra fransmän att välja
på, och den troligaste är väl i så fall Frangois
Mauriac som vuxit kraftigt i betydelse under
ockupationsåren. André Gide har i stället trätt
mera i bakgrunden, och det kan antas att hans
betydelse kommer att reduceras avsevärt av
den författargeneration som nu träder till.
Signifikativt är att Arthur Koestler i sin
essaysamling "The Yogi and the Commissar"
betecknar Gide som absurt överskattad.
Av tyskspråkiga diktare har man i första
hand Hesse och Werfel att välja på. Den förre
är givetvis den finare poeten och den
originellare begåvningen, men Werfel imponerar
genom själva formatet, en mäktig malmmassa
men av inte särskilt hög mineralhalt. Man
liar också föreslagit ett nytt nobelpris åt
Thomas Mann, och det är ingen tvekan om
att han i jämförelse med många andra
nobelpristagare är värd åtskilliga pris. En sådan
åtgärd skulle dock bli ett besvärligt prejudikat.
Norden torde efter Johannes V. Jensens
belöning vara uteslutet på en tid och är för
övrigt just nu inte överbefolkat med värdiga
kandidater. Ryssland har Sjolochov som tänk-
bar pristagare, men det är frågan om
akademien ännu kan samla majoritet för en
sovjetryss, hur förtjänt han än må vara. I det övriga
Kontinentaleuropa kan säkerligen med flitig
läsning uppletas en eller annan tjeck, grek,
jugoslav, italienare (Croce!) eller spanjor, men
det förefaller troligt att akademien avvaktar
den politiska stabiliseringen innan den ger sig
ut på dessa mera jungfruliga marker. Ännu
mindre sannolikt är väl att någon indier eller
kines eller annan exotisk diktare i tysthet
vunnit akademiens bevågenhet. Däremot
naturligtvis gärna någon sydamerikan, det skulle
vara en ur landets näringspolitiska synpunkter
högst lämplig gest. När Gullberg drog in i
akademien tog han i sitt hjärta med sig den
chilenska skaldinnan Gabriela Mistral, och det
är ingen hemlighet att hennes namn redan
varit uppe till allvarlig diskussion.
Återstår så den engelskspråkiga världen. Där
finner man trots allt de självklaraste
pristagarna. Rent litteraturhistoriskt finns det inga
namn som överträffar T. S. Eliots och Ernest
Hemingways, de är de två som starkare än
några andra tryckt sin personliga stämpel på
de sista femton—tjugu årens respektive poesi
och prosa. Ett pris till någon av dessa och helst
då Eliot skulle vara ett av akademiens
djärvaste och lyckligaste grepp under åren, ett
handtag åt den litteratur som alltjämt kämpar
och som inte enligt minsta motståndets lag
slingrar sig in i publikpopulariteten.
Det finns ju också äldre anglosachsare som
vore förtjänta och som för varje år glider allt
längre mot utkanten av synbilden. Dreiser är
en men ett lejon. H. G. Wells är en annan,
kanske inte ett lejon men en hel zoologisk
trädgård. Hans meriter som nobelpristagare har
tidigare utvecklats på denna plats (BLM,
november 1937), och vad där står tål att skrivas
under fortfarande. Mänsklighetens utveckling
mot en världskatastrof som åtminstone
tillfälligt avvärjts i sista stund har med profetisk
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
