Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Sven Stolpe: Intellektuell kämpalek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INTELLEKTUELL KÄMPALEK
märksammades också av den svenska publiken;
de flesta torde bevara ett ytterst starkt intryck
av den utomordentliga mentala spänningen,
den oscillerande intellektuella oron och den
djupt kränkta mänskliga rättfärdighetsviljan
i denna ypperligt berättade, alltigenom såriga
och upprivna bok. Redan i denna roman —
liksom i hans tidigare böcker om Frankrikes fall
och de ryska förräderiprocesserna —
observerade man en intellektuell mognad och skärpa
av ovanliga mått. Men det är först genom sina
under senare år publicerade essayer — av vilka
nu ett urval samlats i bokform — som Koestler
verkligen demonstrerat den utsökta kvaliteten
av sin andliga och intellektuella utrustning.
Han är i själva verket en av tidens mest
bländande skribenter, som endast genom sin
relativa okunnighet om religiöst liv hindras från
att jämställas med genier som Bjerdjajef och
Maritain. Han, utlänningen, skriver en — enligt
uppgift av engelsmän icke justerad — engelska
av den yppersta slagkraft och originalitet;
var och en som i diskussioner eller uppsatser
på främmande språk erfarit svårigheten att
höja sig över den allra mest släta banaliteten,
måste häpna inför denna språktalang, som
kommer en att minnas det conradska miraklet.
Men än mer imponerande är Koestlers
intellekt.
Det finns essayister, som inte kan prestera
en enda originell vändning — att inte tala om
tanke — och som slött och ointresserat hopar
sitt material i likformiga mängder inför en
gäspande publik; deras eget ointresse smittar
läsaren. Det finns andra essayister, som generar
genom sin flotta bluff — de skummar och
snuddar, de illuderar en auktoritet, som de
inte äger, och som för den uppmärksamme lätt
avslöjas av banaliteten i stilen och luckor i
bildningen. Det finns en tredje typ, som
maskerar sin andliga och intellektuella impotens
bakom ett leende, som försöker vara nobelt och
melankoliskt men som i själva verket är ovär-
digt grin; T. S. Eliot kallar typen "suburban
Voltaire".
Koestler är däremot den mogna, fullrustade
europeiska skribenten. Hans intellektuella
orientering har icke den begränsning till vissa
torftiga specialiteter, som borde vara ett definitivt
hinder för mången essayist att överhuvud yttra
sig i debatten: han har rejäla kunskaper icke
bara i estetiska och filosofiska utan också i
sociologiska, religionshistoriska, biologiska,
psykologiska och atomfysikaliska discipliner.
Denna bildning bär han utan flåsningar eller
anspråksfulla choser — som ett lätt vapen, fört
av en stark och smidig hand. Men vad som
framför allt kommer läsaren av dessa essayer
att minnas de stora skribenterna i vår tid
— Ortega, Bremond, Maritain, Chesterton —
är själva accenten: intensiteten, agiliteten, det
häftiga anloppet mot problemet, det lidelsefulla
greppet om verkligheten, den intensiva ansatsen
mot läsaren i syfte att skapa, uppröra och
betvinga. En större intellektuell njutning än vad
denna samling spridda uppsatser erbjuder torde
vara svår att finna på annat håll i den samtida
litteraturen.
Redan i formuleringen märker man
Koestlers geni. "Vi sätter i gång krig, vi går i
kyrkan, vi dyrkar monarker, äter förödande mat,
anpassar oss efter sexuella tabuföreställningar,
gör neurotiker av våra barn och ynkedom av
våra äktenskap, förtrycker och låter oss
förtryckas — samtidigt med att i vår litteratur
och i våra konstmuseer finns samlad objektiv
kunskap om det livssätt, som vi kommer att
praktisera först efter decennier eller
århund-raden" — se där ett exempel! De franska
myndigheternas hjälplöshet formulerar Koestler
— som hatar Frankrike och André Gide! —
på följande muskulösa sätt: "Den franska
Süreté Nationale, som aldrig hade upphört att
vara ett instrument för Bonnets och Lavals
politik, och som hade Vichy på flaskor, klara
för expediering redan i september 1939, beslöt,
583
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
