Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - September. N:r 7 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
generation av våra historiker fram till Hjärne.
Denna Geijer’ska tradition blir för honom
identisk med "det värdefullaste" i svensk
historieskrivning under 1800-talet. Utförandet
av denna diskutabla grundtage är emellertid
förtjänstfullt, och den orientering i äldre svensk
hävdateckning, som meddelas torde skänka
såväl icke-fackmannen som fackmannen åtskilligt
nytt. Med smittsam kärlek till ämnet skildrar
förf. Uppsala- och Lunda-historikernas
ihärdiga kamp för större klarhet över våra hävder,
och han sprider därvid ett ofta fängslande ljus
över åtskilliga numera halvt förgätna
forskar-personligheter. Hans gruppering av dem efter
deras ämnesval och ståndpunktstagande till de
olika stridsfrågorna har sitt givna värde. De
värdefulla impulser, som tysk historieskrivning
under 1800-talet gav de svenska historikerna,
understryks med rätta och con amore. Ämnet
ligger onekligen mycket bra till för Gustaf
Jacobson, som ju i ett tidigare arbete har
framhävt den tyska kulturens påverkan på den
svenska som speciellt fruktbringande.
Kritiken riktar sig mot den konventionella
stelhet, som präglar bokens själva grundtanke.
Den okonventionelle Anders Fryxell blir för
Jacobson den store kättaren i vår
hävdateckning. Med sin stillsamma polemik mot
"ultra-rojalismen", "ultrapatriotismen" och
"ultra-heroismen" bröt ju Fryxell mot det hävdvunna
betraktelsesättet och försökte medvetet sätta
en damm för Karl-XII-kulten. Han råkade
härigenom i polemik med Geijer (som dock inte var
Karl Xll-beundrare). Striden mellan de båda
historikerna rörde som bekant väsentligen det
"aristokratfördömande", till vilket Geijer enligt
Fryxells mening hade hemfallit. Jacobson
avfärdar Fryxells inlägg skäligen lättvindigt och
tror inte, att det blev till gagn för vår
historiska forskning. Docenten C. A. Hassler har
nyligen i en specialundersökning visat sig hysa
en motsatt uppfattning, och det undras, om
denna inte är betydligt bättre grundad.
Mycket otillfredsställande är Jacobsons
framställning av Karl-XII-problemets behandling
i svensk historieskrivning. Naturligtvis är det
befogat att framställa Fryxell som
upphovsmannen till den mot Karl-XII-kulten skeptiska
skolan, men Fryxells bild av kungen var dock
betydligt mera nyanserad, än Jacobson låter
påskina. Påståendena, att Fryxells skildring
inte har någon plats för "kung Karl den unge
hjälte–-men så mycket mer för
krigsfanatikern, den halsstarrige kämpen för
omöjliga mål, folkfördärvaren" (s. 167), är inte
riktigt. Tvärtom betonar Fryxell gång på gång,
att det just var hjälte Karl XII var, och han
talar upprepade gånger om dennes "ovanliga",
"storartade" och "lysande" egenskaper. I en
sammanfattande karakteristik i slutet av
"Berättelsernas" tjugonionde del skriver Fryxell: "Att
vara enkel i levnadssätt, ren i seder, ihärdig
i föresatser, blygsam i lyckan, modig i faran,
ståndaktig i olyckan och trägen i bönen; se
der, hvad hvarje svensk ansett vara sin från
Karl den tolfte ärfda pligt. Få regentminnen
hafva i detta hänseende utöfvat en så
välsignelserik inverkan."
En betydande brist i Jacobsons behandling
av debatten om Karl XII under 1800-talet är
även, att ingenting sägs om dennas politiska
aspekter. Kanske lektor Jacobson inte ens
känner till, att Karl-XII-minnet på 1850- och
60-talen särskilt ivrigt firades i liberala och
demokratiska kretsar, där man var speciellt
angelägen om att hålla rysshatet vid liv. Välkänt är
att avtäckandet av kungastatyn i
Kungsträdgården den 30 nov. 1868 gestaltade sig till ett
slags folkfest och att August Blanche — den
mest demokratiskt och antiryskt sinnade
mannen på andra kammarens Stockholms-bänk —
kort dessförinnan hade besvurit Karl XV att
låta riva den vid statyn resta honnörsläktare,
som hindrade en stor del av det enklare folket
att få bevittna avtäckandet av den dyrkade
monarkens bild. Med intim vetskap om
uppfattningen inom de kort förut till politiskt
medvetande väckta bredare lagren i huvudstaden
sade sig Blanche under samtalet med Karl XV
inte kunna "svara" för dennes tron, därest
läktaren fick stå kvar.
Karl-XII-uppfattningens förändring genom
tiderna är förvisso ett intressant spörsmål, och
man vågar därför förutsätta, att dagens spikade
akademiska syn på hjältekonungen inte
kommer att bli allenarådande för all framtid. Som
bekant är det uppfattningen av Karl XII som
på en gång hjälte samt iskallt kalkylerande
strateg och statsman, som för närvarande
dominerar inom den lärda världen. Denna
uppfattning fanns således inte hos Geijer utan
lanserades av Hjärne och Stille och kan inte
betecknas som traditionell. För Jacobson blir
den emellertid på något sätt en del av den
614.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
