Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Kommentarer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMMENTARER
aspekter och med ödsligt storslagna partier.
Filmen med samma namn är en
veckotidningsnovell av ytterst enkel kvalitet. Den bär
två världsberömda författarnamn. Det ena är
Hemingways, det andra är William Faulkners.
Den ene har skrivit boken, vilket är
obestridligt, den andre filmen, vilket är i högsta grad
tvivelaktigt. Det troliga är att Faulkners namn
endast är ett led i reklamkampanjen för filmen.
Författaren har fått sina slantar, författaren
kan gå, resten sköter de mer eller mindre
anonyma, i yrket tränade hantverkarna om. På
liknande sätt har man tidigare sett t. ex. Aldous
Huxleys namn på filmer som han knappast kan
ha haft annat än sitt arvode gemensamt med.
När världens främsta författare så uppenbart
visat sig vara till salu får man ju inte förvåna
sig över att mindre storheter med trassligare
ekonomi faller för filmens frestelser.
Strängt taget är ju sådana här affärer en
sak uteslutande mellan författarna och deras
samveten. Om de låtsas arbeta för filmen men
i verkligheten finansierar ett mindre lukrativt,
allvarligt författarskap med sina filmhonorar
anser de sig kanske förtjänta av absolution.
För all del. Helt kan man dock inte vifta bort
sina betänkligheter. Det måste verka
begreppsupplösande att så mycket god litteratur prånglas
ut i värdelösa filmupplagor till en publik — och
kritik — som i allmänhet aldrig gör sig besvär
med att jämföra original och kopia.
De svenska filmhonoraren är ju blygsamma
i jämförelse med de amerikanska. Frestelserna
för författarna att sälja antingen sina verk eller
sig själva till filmisk exploatering är
följaktligen mindre. Men det blir allt vanligare att
svenska böcker filmas med eller utan
författarens direkta medverkan vid manuskriptet,
och resultaten visar i allmänhet att författarna
inte orkat hävda sig mot specialisterna. Ett
aktuellt exempel på en bok som förgrovats
genom filmen är "Vandring med måne»". Där
har dock författaren själv varit med om att
skriva manuskriptet. Ett exempel på en bok
som måste ha skrivits med en bitanke på filmen
är Fritz Thoréns "Kärlek". Den börjar alls inte
illa, men snart verkar det som om författaren
trodde att han höll på med en filmsynopsis
i stället för en roman.
De svenska författarna gör klokast i att på
den svenska filmens nuvarande konstnärliga
nivå göra en klar boskillnad mellan litteraturen
och filmen. Någon enstaka gång kan en bok på
ett något så när tillfredsställande sätt
överflyttas till film (aktuellt utländskt exempel:
"Möte vid Ox-oket"). I Sverige sker det dock
så sällan att utsikten inte är mycket att bygga
på. Därmed är inte sagt att författarna borde
vägra ta befattning med film. Filmen behöver
manuskript, men dessa manuskript bör helst
tänkas och skrivas direkt för film. Det är något
som författarna kan hjälpa till med. Men
utformningen av verket, det som i sista hand
bestämmer om filmen skall bli konst eller inte,
tillkommer producenten, regissören och
fotografen. Det är detta kollektiv, där än den ene,
än den andre är tongivande, som är filmens
verkliga diktare. Man blir lika litet författare
till en film genom att bestämma vad den skall
handla om som man blir kompositör genom att
leverera texten till en visa.
Den sista jämförelsen ger anledning till en
fråga. Skulle våra bästa lyriker vara beredda
att lämna ut sina dikter till
schlagerkompositörer som hade full frihet att vidta de smärre
justeringar av texten som skulle behövas för
att göra dem till grammofonsuccéer? Svaret
är naturligtvis nej. Men hur kan då våra
författare finna sig i att få sina böcker
vulgariserade till — i bästa fall — biografsuccéer? Vad
är egentligen skillnaden? Den dagen regissörer
av låt oss säga Alf Sjöbergs klass blivit lika
vanliga i svensk film som nu de goda fotograferna
är tiden inne för ett intimare samgående mellan
litteratur och film. Georg Svensson
630
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
