Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Oktober. N:r 8
- Knut Jaensson: Valérys aforismer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KNUT JAENSSON
av konstnärlig sensibilitet — i alla riktningar.
Hans estetiska begåvning balanseras av en
matematisk och han kan känna sig som kamrat
både till Descartes, Mallarmé och Degas. Inte
underligt att han intresserade sig för Leonardo
da Vinci! Över Valérys jordiskt vetenskapliga
skepticism välver sig poesiens himmel,
reflexionerna är hans verkliga krokier:
Jag älskar tanken som andra älskar det nakna,
som de kan hålla på att teckna hela sitt liv.
*
Han är som vi alla full av motsatser, men
han är inte vad man kallar en splittrad
människa. Han är sig inte bara förvånansvärt lik
(så att om man inte exakt vet när hans
aforismer är skrivna det är svårt att ånge om de
härstammar från 1910-talet eller 1940-talet) utan
kan utveckla sin sammansatthet utan större
slitningar. Det finns hos honom ingenting av en
Nietzsches häftiga utfall och labilitet eller av
en Gides nästan professionella kluvenhet.
Sammansatt är han emellertid, som sagt, och
uppfattningen att "det som är enkelt alltid är
falskt" har han härlett direkt ur sig själv. Men
samme man som är så övertygad om alltings
sammansatthet är också den som råder en
författare som vill beskriva regnet att helt enkelt
säga: "det regnar". Valérys sammansatthet kan
förbrylla, men det som förbryllar mera än att
finna honom så komplicerad som han är, är
kanske att upptäcka hur självfallen han finner
sammansattheten, hur föga den generar honom,
kort sagt, att förnimma att denna natur, så full
av motsatser, befinner sig i harmoni. Eller,
vilket väl i grunden betyder detsamma, att
konstatera att hans specifika atmosfär är det
minimala behovet av att rättfärdiga sig, av att bli
förstådd, av att accepteras av andra. Med andra
ord den ringa plats och den lugna röst som
polemiken och försvarstalen har hos en
författare så olik andra.
"Föraktet för människorna och sig själv, av-
smaken och den allmänna missräkningen leder
den djupa anden därhän att inte kunna stå ut
med något annat sällskap än det mest frivola."
Den världsfrånvändes omgivning är —
societeten. En människa så ensam och så avvikande
att han själv känner sig som "ett monstrum"
blir en vacker dag den som är mera på modet
än någon annan. En person som avstängt sig
från publicitet under sjutton år får plötsligt
som högtidstalare nästan inte saknas vid någon
officiell sammankomst av rang — och saknas
inte heller på dessa mondäna högtidligheter
där man förefaller att andäktigt lyssna till
varje ord i hans anföranden, ackompanjerade
av det rytmiska fallandet av hans monokel.
Denna människa som med sådan envetenhet
går mot strömmen låter sina vänner arrangera
hans giftermål och trycka hans poesier eller
skriver en mängd saker direkt på beställning.
Av oss själva känner vi bara det som
omständigheterna har låtit oss lära känna.
En av litteraturens mest avvikande personer
är, om man så vill, psykiatriskt sett normal.
Han förde en ämbetsmans liv, han kunde sköta
en plats, han hade familj och barn, han var inte
ärftligt belastad. Men han tillhörde dessa "som
känner sig — ensamma och icke som
människor. Ty den som verkligen är ensam är inte
människa."
Vad avskyr en så extrem individualist? Han
avskyr den romantiska tron på personligheten,
på geniet. Geni är för honom arbete och metod.
Inspiration ett slags sludder. Poesi ett hantverk.
Och jaget något som upplöser sig alltmer ju
djupare och mer särpräglad man är. "Återvända
till sig själv — det är att återvända till det som
återstår. Det är exakt att återvända till det som
inte är jag." Eller: "De som bär inom sig
något stort förbinder det inte med sin person."
Eller: "Jag har värde genom det som jag
saknar, ty jag har en klar och djup kunskap
om vad som fattas mig; och som det inte är en
obetydlighet, utgör det för mig en stor veten-
646
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0662.html
