Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Stig Ahlgren: Kulturredaktören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
pressen ska inte bli förvånade om tidningen
skakar dem av sig. För att få lov att säga att
han inte hade frihet att yttra sig som han ville
och som han visste var rätt, tillhör det en
kritiker att först bevisa att han anpassat sig
efter tidningens livsform och gjort den till sin.
Det är alltid tacksamt att hålla klappjakt på
anpasslingar, men just när kättarprocesserna
står i sitt flor kan det vara lagom inopportunt
att säga ifrån att oefterrättlighetsattityden inte
i och för sig är värdeskapande. Det gäller
att stå det onda emot, men den som menar
att en tidnings egenskap av nyhets- och
annonsorgan är ett Belials påfund, ska inte inbilla
sig att det kan utrotas inom tidningens ram
och på dess finansiärers bekostnad. Chesterton
överdrev knappast när han definierade
journalistik som ’Vriting ön the back of
advertise-ments".
Det är en sådan attityd, ett sådant
intelligens- och karaktärsaristokratiskt
förhållningssätt, som inom tidningsorganismen brukar
framkalla arga antikroppar till sitt bekämpande.
Nästan axiomatiskt betraktar yrkesjournalisten
kulturmaterialet som lik i lasten, som dödkött i
tidningen, vilken skulle få en helt annan åtgång,
om man kunde bli av med bokeländet. Senast
en blivande redaktionssekreterare i en planerad
frireligiös tidning yttrade intervjuledes att
kulturen skulle bort. "Ju fler kulturredaktörer,
desto sämre går en tidning ..." Kanske tänkte
denna bibelfasta person på den drastiska
berättelsen om profeten Jona, som mot Herrens vilja
gått ombord på ett skepp för att fly till Tarsis.
En storm kom över skeppet och folket beslöt
att kasta lott för att få reda på vem som
utmanat elementen. Lotten föll på Jona. Med sitt
andliga ljus och sin rika profetiska språklåda
hade han gjort sig omtyckt. Vem skulle få
dagarna att gå, om den förträfflige mannen
offrades? Men det blåste etter värre. Då ropade
matroserna till Herren och sade: "Ack Herre,
låt oss icke förgås för denne mans själs skull."
Därefter tog de Jona och vräkte honom i havet.
Då lade sig vädrets raseri.
Jona i fabeln är kulturredaktören på en
svensk nyhetstidning. Han är omgiven av
kolleger, som kanske uppskattar hans akademiska
talförhet, men i hemlighet betraktar hans
närvaro som ett hot mot seglatsens lyckliga
slutförande. Liksom de bibliska sjömännen
uppsänder de dagliga böner till den gudom som
länkar en tidnings öden och ber att de icke
skola förgås, som det så expressivt heter, "för
denne mans själs skull". Att draken får vind
i seglen bara kulturprofeten kastas över bord,
det tror jag ingen tvättäkta journalist betvivlar.
Konsekventast är i så fall att som
pingstvännernas tidningsexpert aldrig släppa olycksfågeln
ombord.
Det finns naturligtvis en och annan Jona som
intet bättre öde förtjänar än att hamna i
valfiskens buk. Besättningen kan ha rätt. Allt
beror på argumenteringen. Låt oss till att börja
med ta fasta på en patentinvändning mot
kultursidan, att den inte skulle ha så många läsare
att den kan bära tidningen. Journalisten gör
då en rätt begriplig felbedömning. Han räknar
ut att blott en elitsmula av läsekretsen orkar
igenom en kulturartikel, vare sig artikeln
verkligen är tungläst eller vederbörande avstår från
nöjet i den förutfattade meningen att den måste
vara det. Man glömmer lätt att läsarna av
artiklar om litteraturnyheter och skolfrågor,
av livsåskådningsdebatt och kvalificerade
intervjuer utgör en aktiv elit, rekryteras ur ett skikt
av intellektuella, vilka har lätt att uttrycka sig,
som propagerar sina tycken och utbreder sina
idéer. De bekläder nyckelposter som lärare,
läkare, präster, ämbetsmän, folkbildare och
socialarbetare och kontaktar dagligen alla
sorters människor. Kultursidans läsare blir
därigenom tidningens frivilliga ombud och
prenumerantvärvare, och de hjälper till, om
bladet har ambitionen att vara
opinionsbildande, att sprida dess åsikter och tankar till
654
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
