Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Stig Ahlgren: Kulturredaktören
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STIG AHLGREN
hatten för en jämbördig motståndare. Kultur
har ju också nyhetsvärde. För de flesta finns
det inget nyare och mera exotiskt än vad man
inlägger i detta ord. Detta bör fram, helst utan
att redigeringen blir flåshurtig. Den konstlade
puls som bultar i dagstelegrammen kan man
inte hetsa upp sig till i en artikel om de
kvinnliga rimmen i Österlings lyrik. På de flesta
tidningar ombryts kultursidan ett dygn i förväg,
betraktas därför på sätteriet med det halvt
med-lidsamma löje som personalen på ett
expresslok består godståget, som visserligen
ankommer på samma klockslag men startat tjugufyra
timmar tidigare. Det räcker att idéernas inre
aktualitet hävdas med tillbörlig skärpa, och
när två livsåskådningar kolliderat, ska det
framställas som en lika viktig händelse som en
bilkrock i en omskriven dödsfälla. Själva
mönsternyheten — äldre dam biter arg schäfer — har
mycket oftare sin motsvarighet i idédebatten
än i det s. k. verkliga livet.1
Dock är en varning för alltför pittoreska
1 En annan metod att utjämna motsättningarna
mellan journalister och kulturmedarbetare vore att
tidningarna återinförde systemet med osignerade
artiklar. Times förr i världen grundade sin auktoritet
på att den erbjöd anblicken av ett anonymt
fästningsverk, okända namn och välbekanta åsikter som
gjutits en bloc. Artiklarna var genomgående
osignerade, ehuru undantag kunde göras om en
vetenskapsman hade att stå till svars för vissa unika
forskningsresultat. Kraften i utsagan blev en annan än
nutill-dags då kreti och pleti får lägga sina visitkort i
spalterna. Stephen Spender skrev strax före kriget en
signerad artikel i Times, vari han varnade för den
stjärnkult som följer med signerade kulturartiklar.
Kritikerna har blivit divor, som köps över från
tidning till tidning, de byter blad som filmstjärnor
byter bolag — i samma atmosfär av gagerykten och
intriger, och deras inbördes prestationer diskuteras i
vissa kretsar med samma hetta som på andra
breddgrader hundkapplöpningar och tuppfäktningar.
Rivaliteten mellan tidningarna trissar upp läsekretsens
anspråk på förgyllda namn. Bilden av den ena
celebriteten efter den andra slås upp kring nyårsskiftet,
postgiroblanketter med många nollor avsanH*"* från
kassakontoren, men sen kan det bli ganska snålt med
bidragen från de uppreklamerade kulturspetsarna.
Man förstår mer än väl det pyrande missnöjet med
kultursidans artistnamn hos yrkesjournalisten, som
kvitterar ut en blygsam tjänstemannalön. Han får
sällan signera sina artiklar och spelar utåt sett en
statistroll i skymundan. Bitterheten måste ligga på lur.
infall på sin plats. I avsikt att "pigga upp"
kultursidan och stegra dess
underhållningsvärde hade man skickat på en kulturredaktör
en bild av två flodhästar, som intog sitt
morgonmål i Londons Zoo. Han bröt in den, för
att vara journalist med journalisterna, utan att
närmare tänka efter om illustrationen kunde
sättas i sammanhang med dagens kulturartikel.
Men denna råkade handla om kritikern X och
författaren Y, två litterära grovhudingar som
ilsket bevakar sina respektive dybankar i
bokfloden. Otaliga är de läsare som, roade eller
förargade, yppat som sin övertygelse att
redaktören tillbragt dagar i bildarkivet för att hitta
en kongenial illustration till en artikel, som
blev direkt smädlig först genom samspelet
mellan bild och text. Frågan var bara vem som
var X och vem som var Y. Min olycklige
kollega drömde länge om de båda bjässarna, vilka
tävlade om att slita honom i stycken med gyttjan
skvättande om sina väldiga kroppar. Sedan dess
har zoologien bannlysts från kultursidan i den
tidning där han har äran medarbeta.
Sammanfattningsvis kan vi säga att
kulturskribenten i redaktionell ställning har
självklara plikter mot tidningen som nyhetsorgan.
Han ska vara snabb, aktuell, underhållande
och helst barnsligt road av sitt yrke. Denna
anpassning (i ordets skam- och neurosfria
bemärkelse) är så att säga hans kapitalinsats,
med vars bistånd han kan avbalansera
penningens tryck på sin person, finansiärens
försök att begränsa hans rörelsefrihet som
åsikts-bildare. Tack vare investeringen erhålles något
i utbyte, nämligen rätten att föra en
självständig kulturpolitik, såtillvida i tidningens anda,
om den har någon, som en betingelse för hans
anställning vid företaget varit överensstämmelse
i stort mellan kulturredaktören och tidningens
ledning om de allmänna målsättningarna.
Att vara bunden vid en tidning betyder frihet
att yttra sig. Och omvänt. För att erhålla
tillträde till denna plattform måste opinionsbil-
656
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
