Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Johannes Edfelt: Franz Werfel. Några minnesord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES EDFELT
FRANZ WERFEL
Några minnesord
Liksom Rilke och Kafka var Franz Werfel
född i Prag, centraleuropeiskt centrum för
så mycken mystiskt färgad spekulation. Men
medan både Rilke och Kafka aldrig kommer
att med sin diktnings vågrörelser påverka mer
än ett predisponerat fåtal, kunde Franz Werfel
vid slutet av sin bana räkna en världspublik
som lyssnande menighet. Det länder honom till
heder att han inte åstadkom detta resultat med
vulgära och orena medel.
Det var naturligtvis romanförfattaren Werfel
som talade till denna världsomfattande publik;
men ursprungligen var Werfel lyriker, och
frågan är väl om han inte som lyrisk diktare
skapade sitt yppersta. Han var — vid sidan om
Georg Trakl — den tyska expressionismens
största lyriska begåvning, och vad han
åstadkom i sin ungdomsdiktning hör till denna
riktnings bestående värden. Arvet från Whitman,
som spelade så stor roll för den europeiska
expressionismen, förmälde Werfel med hebreisk
mystik och allkänsla. Den personligaste
komponenten i Werfels ungdomslyrik var framför
allt hans oförvillade blick och djupt lodande
känsla för de undanskymda, vanlottade och
förtryckta existenserna. I "Der Weltfreund",
Werfels första diktsamling, besjöngs med
levande uttryckskraft och stark entusiasm de
lyckliga mötena och det för människor
gemensamma. Werfel var redan här panteist,
genomträngd av sin mystiska vision av världens
enhet, ideligen värderande tillvaron från sina
etiska utgångspunkter. Poemet "An den Leser",
som kunde stå som ett motto över hela
Werfels lyriska alstring, uttrycker ingenting annat
än den sanne poetens strävan efter
livsgemenskap:
Mein einziger Wunsch ist Dir, o Mensch, verwandt
zu sein!
Bist Du Neger, Akrobat, oder ruhst Du noch in tiefer
Mutterhut,
Klingt Dein Mädchenlied über den Hof, lenkst Du
Dein Floss im Abendschein,
Bist Du Soldat oder Aviatiker voll Ausdauer und
Mut.
Det är i kraft av sin intuitions gåva som
diktaren säger sig ha rätt att uttala en sådan
önskan:
Denn ich habe alle Schicksale durchgemacht: Ich
weiss
Das Gefiihl von einsamen Harfenistinnen in
Kurkapellen,
Das Gefiihl von schüchternen Gouvernanten im frem-
den Familienkreis,
Das Gefiihl von Debutanten, die sich zitternd vor den
Souffleurkasten stellen.–-
Här, i denna ungdomsdikt, är redan Werfels
stående tema uttryckt med djärvhet och
originalitet. Han kom att variera det mångfaldiga
gånger, han lämnade det aldrig ur sikte: hans
kärlek till medmänniskorna och till varje stycke
liv, hur medfaret det än är, förblev hans led-
680
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
