Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
given och tålmodig älskarinna och hustru
medelst kvinnans urgamla magi söker
fram-älska och frambesvärja en Allan Ljung som
aldrig funnits, och som hon inför både sig själv
och andra måste göra märkvärdigare än han
är. I själva verket har hon ju aldrig älskat
honom utan bara den falska idealbild av
honom som hon själv tillverkat. Men magien
är inte alldeles utan resultat: till sist, efter
bakslag, besvikelser, lidanden, har den enkle
knod-den ändå blivit en smula förändrad —- inte till
en stor och allvarligt syftande författare men
till en liten och underhållande, inte till en
älskare som omöjligt kan undvara henne och
själv bäres fram av en stor känsla, men väl till
en äkta man, som visserligen ofta känner sig
inburad och som hänsynslöst blottställer och
litterärt utnyttjar hennes känsloliv, men som
ändock är mäktig en varaktig tillgivenhet och
vissa elementära hedersbegrepp. Det är mycket
nog, när råmaterialet varit en så simpel
underhuggare som här. Men det visar alltså ännu en
gång, vad en riktig kvinna kan få hålla till godo
med på våra karga breddgrader.
Men även om historien är högst sannolik och
kalkerad på verkligheten, så ligger det ändå
något schablonartat i den och i Fritz Thoréns
sätt att berätta den. Han besitter ett icke
föraktligt mått av människokunskap, men det är
snarast kunskapen hos en erfaren
skilsmässoadvokat eller en intelligent biologilektor. Det
röjer sig redan däri, att han ofta flickar in ett
kanske, ett troligen, ett säkerligen i sin
berättelse, som om han övervägde olika hypoteser för
hur det kan ha tilldragit sig. Bristen på artistisk
utrustning framträder vidare i den oviga
normalprosan, som klampar fram på breda, tunga
fötter, ofta rör sig med de billigaste
symboler, särskilt i kärleksscenerna, och inte blir
bättre genom sarkasmer och naturvetarjargong
av typen: "Stämningen höll i sig även under
digestionsakten, då pepsinet fick hjälp av kaffet
att göra sitt" (s. 14). Men först och sist
frapperas granskaren av frånvaron av
konstnärlig upplevelse och bearbetning av stoffet, av
den personliga genomglödgning och uthamring
av ämnet som den födde författaren inte
försummar och varpå han omedelbart kännes
igen. Fritz Thorén vet mycket om människor,
ja, men så som en av oss vanliga dödliga kan
göra det, inte så som det framträder hos
diktaren och konstnären och yppar sig i anläg-
gandet av nya, överraskande infallsvinklar. Den
distinktionen tycks i allmänhet inte ha
beaktats vid bedömandet av romanen, men det
förefaller ibland som om hela vårt släktled av
moralister och psykologer hölle på att tappa
bort den estetiska aspekten på den litteratur
som likväl kallas den sköna.
Säkert är i varje fall, att den riktige
författaren inblåser en levande ande hos sina
figurer, men det har Fritz Thorén blott endels
förmått. Bäst har han lyckats med den
brack-aktige äkta mannen, som blir grundligt och
effektfullt avslöjad, medan den tvålfagre
filmälskaren är en av de figurer i hans
författarskap som röja dess inre ambivalens: satiren är
uppblandad med avund och motvillig beundran.
Det kan slutligen ifrågasättas om den sköna
och goda fru Elsa är en konstnärligt
gestaltad figur, en levande individ — är hon inte
snarare ett allmänkvinnligt typfall som
författaren ställt upp för sig, och vars
förhållningssätt i olika situationer och
livsbelägen-heter han med anlitande av sina kunskaper om
den kvinnliga kärlekens väsen sökt konstruera
fram? Jag lämnar frågan öppen, ty även en
recensent kan ibland föredraga att fråga
framför att svara. Men i mitt tycke är den mest
levande figuren i boken fru Elsas gamla mamma,
som framlägger sin sunt aristokratiska och
fransyska livssyn i bokens mest lyckade replik,
en replik som tillika obarmhärtigt genomlyser
dotterns bedrövliga surrogathistoria i all dess
röriga känsloromantik: "Förr i världen då man
ville understödja snillet blev man mecenat. Ville
man ha någon att pyssla om skaffade man sig
en liten hund. Och hade ens gubbe blivit ovillig
tog man sig en älskare. Men jag tror inte att
det är riktigt att kombinera allt det där i ett
enda föremål" (s. 450).
#
Penningen, fru Elsas goda bryggeriaktier
utgöra själva förutsättningen för den
kärlekshistoria Fritz Thorén berättat; först inlindad
i ett gyllene hölje kan kärleken renodlas och
bli till främsta livsinnehåll. På den punkten
skiljer sig den svenske författaren inte från den
franska författarinnan Colette, som i den nu
översatta romanen från 1920 — "Chéri" —
skildrar en åldrande kokotts sista förhärjande
passion för en man i tjugofemårsåldern, son
700
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
