Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ett ihärdigt arbete och man kan i hennes
produktion tydligt märka en ökad strävan att allt
noggrannare och med allt större beräkning foga
ihop detaljerna till en helhet. Denna beräkning
och omsorgsfulla planering, denna förmåga att
binda ihop och foga samman kan gott kallas
för skicklighet, för den fordrar både övning,
handlag, disciplin och uthållighet. Det är denna
yrkesambition som har lärt henne att behärska
tekniken, att sätta i scen den situation som
berättelsen fordrar och att utföra även de
scenbilder som kanske kan te sig mindre lockande,
mindre självfallna med samma målmedvetenhet
och omsorg som de övriga, med andra ord att
hålla berättelsen på ett jämnt plan. Hennes
skarpa yttre iakttagelseförmåga och goda minne
gör också att allt som kan kallas rekvisita är
perfekt.
I hennes senaste roman, "Klarnande april",
som vill ge en skildring både av
generationsmotsättningarna på 1920-talet och av
ungdomens speciella erotiska besvikelser och
misstag överhuvudtaget, dröjer det en stund innan
berättelsen kommer riktigt i gång, men den
utmärks — på ett avsnitt när — av stor
homogenitet. Det avsnitt jag syftar på är det som
skildrar hjältinnans själskris i form av en
vision, inledd av ett Södergranscitat och
fullföljd genom ett antal sidor som man tycker är
ofantligt stort men som i själva verket inte
uppgår till mer än fjorton. Som väl är kan även
den mest genomlitterära sjuttonåriga flicka inte
i sina vildaste kosmiskt urtidsmässiga fantasier
prestera något liknande på en parksoffa — utan
papper och penna. Men annars flyter, som sagt,
berättelsen jämnt. Den är dramatisk och
spännande till det yttre, men egentligen
förvånansvärt litet överraskande på det inre planet.
Generationsmotsättningen till exempel är
visserligen sedd med en viss ironi — ungdomarna
är naturligtvis en smula för snabba i sina
stränga förkastelsedomar över de äldre — men
de egentliga representanterna för den unga
generationen reagerar precis som det anses att
de borde ha reagerat på 1920-talet. På samma
sätt är det med karaktärerna. Mildred har den
ytliga bifigurens roll, ofrånkomlig som
kontrast, under det att David, Helen och Gunnar
är välkända företrädare för den bildade svenska
överklassungdomen, vilket naturligtvis inte
skulle vara något fel alls, om man inte redan
vore så förtrogen med dem från litteraturen,
från psykologiserande författare som när det
gäller bildad ungdom stannat vid vad som
anses djupast karakteristiskt för fin och bildad
ungdom: att den är humoristiskt rörande i sin
blandning av tafatthet och ädelhet. De präktiga
ungdomarna i Eva Bergs roman är präktiga
just på det sätt som överklassungdom brukar
vara i böckerna, det vill säga de har ett hjärta
av guld under en lätt och lustigt skrovlig yta.
Med alla sina dramatiska
stämningsomkastningar är de som karaktärer innerst så
okomplicerade som inte ens det präktigaste barn
brukar vara — i verkligheten.
Eva Berg tar, förefaller det mig, sin
intelligens och sitt psykologiska sinne på en gång på
för stort och på för litet allvar. Hon har ett
behov av att kommentera figurernas känslor
och tankar med ett massuppbåd av mer eller
mindre fyndiga metaforer och mer eller mindre
spirituella utläggningar men samtidigt ett
alltför lättvindigt sätt att leva sig in i deras
ungdomliga känslo- och tankevärld, vilket gör att
läsaren ibland säger sig å ena sidan att "detta
är onödigt, jag förstår ändå att författarinnan
är ett skarpt huvud", å andra sidan att "så
medvetna, så bildade och framför allt så
yrkesmässiga analytiker kan de där ungdomarna
bestämt inte vara". Det finns, synes det mig,
hos Eva Berg en tendens att framhäva fasaden
på det bakomliggandes bekostnad, att
överdramatisera och romantisera sina figurer, att
göra dem inte mera komplicerade men mera
spirituellt eller moraliskt paranta än de är, att
omge dem med en intellektuell eller
karaktärs-mässig gloria som i mitt tycke varken är riktigt
klädsam, riktigt intressant eller riktigt sann.
Hon har utan tvivel en känsla för livets
sam-mansatthet, men hon låter denna känsla
manifestera sig nästan uteslutande i figurernas tvära
stämningsomkast och olycksöden. Att David
och Helen Hassel har haft en mor som har
kastat sig ut genom fönstret eller att Gunnar
Hjort, den styvaste gymnasten, bryter benet
strax före den stora gymnastikuppvisningen gör
i själva verket inte deras karaktärer mera
sammansatta eller mera levande.
Men å andra sidan: är det inte så som Eva
Berg skildrar ungdomen som den bildade
allmänheten önskar se den? Läsarna av
"Klarnande april" kommer knappast att få sina
uppfattningar av människonaturen rubbade eller
vidgade, men de får stifta bekantskap med kär-
702
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
