Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oktober. N:r 8 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
all framtid berövad sin tro på de vita, men han
bryts inte, blir nationalist och revolutionär, och
det antyds med lätt hand att ett stort perspektiv
skall öppna sig för honom. Christine Weston
ser de drag som gör raserna fientligt
oförstående mot varandra. För den unge indiern
till exempel ter sig många av européernas
moralbegrepp som konstlade påhitt, han följer
långt mera lyhört sin känslas maning. Fransk
begränsning och engelskt frihetssinne, katolsk
ortodoxi och kättersk mystik skär sig också
svårt. Och i sitt förhållande till infödingarna
är engelsmännen själva nästan omedvetna om
den härskarinställning, det dunkla förakt som
kommer dessa att rygga.
Frågan huruvida öst och väst har några
gåvor att byta sinsemellan gör sig givetvis
påmint efter denna läsning. De båda
författarinnorna tycks luta åt den åsikten att Östern har
mer att ge, Västern mer att få, att lära.
Margit Abenius
Kulturen som lek
J. Huizinga : Den lekande människan.
Översättning av Gunnar Brandell. Natur och
Kultur 1945. 9:75.
Johan Huizinga, den numera avlidne
holländske kulturhistorikern, fullbordade kort före
andra världskriget sitt arbete om den lekande
människan. Han har där försökt att med
systematisk utförlighet framlägga sin idé om
lekinslagets betydelse för kulturen. Han menar att
kulturen uppstått ur lek och alltjämt till sitt
egentliga väsen är lek, men han tar då lek
i mycket vidsträckt bemärkelse: lek blir allt det
som inte har med tvingande nödvändighet eller
praktisk nytta att göra, allt som är till för sin
egen skull, som överflöd och utsmycknad, som
fest och ritual, som stil och fantasi, som tävlan
och spel. Det är leken i denna mening han
betraktar som upphov till religion och politik,
likaväl som diktning, vetenskap, filosofi,
rättsväsen och krig. Alla primitiva kulturer ger rika
exempel på lekelementets förekomst också i sina
till synes allvarligaste eller rentav ödesdigraste
yttringar. Men först och sist är det naturligtvis
Hellas som Huizinga kan hänvisa till: den mest
lekbetonade av alla kulturer.
Det kan inte hjälpas att hans genomgång
av olika områden och epoker blir ganska litet
givande, med allt som kan tydas till lek
demonstrativt understruket med rödpenna.
Intresset stiger dock när Huizinga kommer till vår
egen tid och diskuterar dess förhållande till
leken. Allvaret på alla områden börjar med
det industrialistiska 1800-talet att utbreda sig
som aldrig förr. Kulturen går alltmer i den
praktiskt tillämpade vetenskapens och teknikens
tecken, religionen blir en del av
statsmekanismen, kriget urartar till hänsynslös utrotning
utanför alla spelregler. Huizinga vill inte ens
tillerkänna den moderna idrotten något
egentligt lekvärde, därtill är den för specialiserad och
rekordansträngd. Ett epidemiskt grasserande
sällskapsspel som bridge har han heller
ingenting till övers för: det är alltför målmedvetet
intellektualiserat, en förbrukare av energi som
kunde användas bättre.
De områden där lekfunktionen tydligast
dröjer sig kvar är musiken och litteraturen,
som ju också hör till de ursprungliga uttrycken
för lekdriften, den lekande skapardriften. I
litteraturen har dock det tungfotade allvaret
hotfullt utbrett sig med den realistiska romanen,
och det är knappast annat än den lyriska
diktningen som helt hållit stånd. "Moderna lyriska
riktningar, som avsiktligt sysselsätter sig med
esoteriskt stoff och gärna döljer meningen
under gåtfulla ord, visar alltså fullkomlig
trohet mot diktkonstens väsen", heter det. "Det
kan blott ifrågasättas om den kultur som
omger dem förmår att tillräckligt uppskatta och
begripa deras läge för att kunna bli en lämplig
mark, där deras konst kan utöva den vitala
funktion som är grunden för dess tillvaro."
Huizinga betonar att det hör till själva lyrikens
väsen att röra sig utanför det logiska
förståndets slutledningar. "Det poetiska språket skiljer
sig från det vanliga därigenom att det som
uttrycksmedel använder särskilda bilder som inte
alla förstår. Allt tal består i att uttrycka sig
i bilder. Klyftan mellan det objektivt
existerande och förståelsen kan fyllas blott därigenom
att bildens gnista slår över. Det till ordet
kopplade begreppet måste ju alltid vara inadekvat
i förhållande till livsströmmen. Det bildliga
ordet höljer tingen i uttryck, genomlyser dem
med begreppets strålar. Medan det vanliga livets
språk som ett praktiskt och gångbart
instrument alltjämt avnöter bildkaraktären hos alla
ord och antar en skenart strängt logisk själv-
709
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
