- Project Runeberg -  Bonniers litterära magasin / Årgång XIV. 1945 /
725

(1932-1999)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Kommentarer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

KOMMENTARER

sionistiska utsikt från Skansen faller ännu
ohjälpligare till marken. Den är tekniskt duktig
men knappast konstnärligt avklarnad, för
litterär i uppfattningen och pittoresk i koloriten.
Där står sig faktiskt Zorns "En premiär" betyd,
ligt bättre.

Svenska institutet

för kulturellt utbyte med utlandet har
publicerat sin första årsberättelse, en broschyr på
trettiofem sidor. Institutet förverkligar en länge
närd önskan att Sverige skulle erhålla ett
samordnande organ för kulturella manifestationer
utåt och för internationellt kulturutbyte,
närmast efter mönster av The British Council. Som
vanligt när det gäller initiativ av den här arten
är uppbådet av beskyddare, ledamöter,
nämnder o. dyl. förkrossande. Institutets personal
utgörs av sex personer med docent Gunnar
Granberg som direktör. Över sig har de en
styrelse med Robert Ljunglöf som ordförande.
Men om man räknar ihop alla de övriga som
har någon funktion i institutets ledning
kommer man till den fantastiska siffran 151.
Flertalet av dessa är emellertid dekorationsfigurer
och bidragsgivare, så risken för
överorganisation är kanske inte så stor. Institutet erhåller
för innevarande budgetår ett statsanslag på
425000 och räknar därjämte med
medlemsavgifter på c: a 400 000 kronor. En ganska stor
summa alltså men som reklampost för A.-B.
Sverige ingenting överväldigande.

Svensk konst i London

Institutet har under Granbergs energiska
ledning gjort bra ifrån sig redan första året. Det
har övertagit ärendena beträffande lektorat i
utlandet och återinsatt Erik Mesterton som
lektor i England. Han är en auktoritet på
engelsk litteratur, även i England. Till
representant i samma land har utsetts docent Asta
Kihlbom, som redan upprättat ett kontor i

London. Ett bättre val hade inte heller för
denna befattning kunnat träffas. Det mest
uppmärksammade initiativet från institutets sida
hittills är ordnandet av en svensk
konstutställning i London, som i oktober öppnades i
Wildenstein Gallery. Lokalen kunde inte
härbärgera någon allsidig representation av svensk
konst, det gällde alltså att göra ett urval som
man av taktiska skäl överlät åt ett par engelska
kännare av svensk konst. Följande 14 målare
och skulptörer inbjöds: Curt Clemens, Sven
Erixson, Erie Gråte, Isaac Grünewald, Bror
Hjorth, Karl Isakson, Ivar Johnson^ Carl
Kyl-berg, Hilding Linnqvist, Axel Nilsson, Vera
Nilsson, Ragnar Sandberg, Otte Sköld, Hugo
Zuhr. I och för sig ett bra urval men med så
allvarliga luckor att man ifrågasätter huruvida
institutet borde ha godkänt listan. Den är
uppenbart bestämd av kvalitets- och
generationssynpunkter och inte av önskan att belysa
någon bestämd riktning i svensk konst. Då går
det inte an att gå förbi målare som Fritiof
Schüldt, Einar Jolin och Sigrid Hjertén eller
en skulptör som Nils Möllerberg. Men det
medges att det heller inte är lätt att plocka bort ett
mosvarande antal bland de inbjudna.

När jag 1937 på denna plats skrev om
lämpligheten att sända en utställning till England
för att skingra den där ofta manifesterade
okunnigheten om svensk konst var jag
övertygad om att en sådan utställning skulle bli en
framgång. Det tycks nu också denna ha blivit
rent publikt sett, den är för övrigt smickrande
nog den första utländska samlingsutställningen
i London sedan 1939. Men kritiken har
knappast varit entusiastisk. De flesta av
recensenterna erkänner att de tidigare inte visste ett
smack om svensk konst (undantagandes
parad-hästarna Östberg, Milles och Orrefors
förstås). Måleriets färgglädje annoteras allmänt,
antingen som en återgång till nationell
allmogekonst eller som ett uttryck för den
primitiva ursundhet som man väl antar måste prägla

725

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 15:57:24 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/blm/1945/0741.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free