Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Karin Stjernholm: Persika och påfågel. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARIN STJERNHOLM
sig om. Allting var tyst och stilla. Från
skorstenen på den röda villan steg en tunn brun
rökstrimma rakt upp i luften. Terrassen såg
mycket fridfull och inbjudande ut och hon
hade lust att gå tillbaka och sätta sig i en av
de bekväma korgstolarna. Några stora sländor
med blåa glasaktiga huvuden surrade i luften
bredvid henne. Tätt intill stängslet stod ett stort
träd, en rönn — inte särskilt vacker. Hon lade
märke till att bärklasarna hade börjat bli röda.
Detta hade varit platsen för deras avsked. Men
trädet hade burit blommor då, det var om
försommaren. Hon kunde erinra sig en näktergals
djupa tveksamma kluckanden. Och så stod Axel
där plötsligt igen i sin omoderna, lite sjaskiga
aftondräkt och log ner mot henne. Du kommer
väl inte att ta livet av dig, Lilian ... Men det
var bara till hälften skämt. Hon kände
tonfallen och nyanserna i hans röst. Han var rädd
att hon inte skulle låta honom gå. Jo, jag skall
binda en sten kring halsen och hoppa i sjön!
Hon försökte anslå samma ton som han. Man
fick inte lov att vara sentimental. Fast marken
störtade ihop under fötterna på en och himlen
vek undan ... Var stod det någonstans? Himlen
vek undan som när en bokrulle rullas ihop,
och alla berg och öar flyttades bort från sin
plats... Men hans ansikte, vitt och slitet med
skarpa veck kring de klara ögonen, log
fortfarande ner mot henne framför de gulvita
blomklasarnas luftiga tapetmönster.
Hon var framme vid stängslet med sitt
kakfat utsträckt framför sig. Den främmande, en
ung flicka, satt nära ståltrådsnätet men till
hälften dold bakom några buskar. Kanske ville
hon vara i fred och hade försökt gömma sig.
— Guten Tag... Det lät fånigt. Men vad
skulle man säga? Vill ni ha en kaka?
Flickan reste sig häftigt upp. Hon höll en
platt vit papplåda tryckt mot bröstet. Ansiktet
som var stort och brett men med vackra drag
hade en sjukligt gråaktig färg och läpparna var
nästan vita.
— Å, talar ni tyska! Hon kom fram till nätet
och tryckte sig tätt intill det. Så roligt... Så
snällt av er att komma hit... Alla människor
här är så underbara. Men jag vill inte att
människor skall vara snälla mot mig. Jag vill inte
ha några vänner mera. Det gör så ont att skiljas
från dem. Och man måste alltid skiljas... Hon
höll sig fast i nätmaskorna med ena handen.
Naglarna var tjocka och fjälliga. Lilian såg
ner på sina egna rödlackerade naglar. Jag
skulle inte ha färgat dem. Varför gjorde jag
det? Om jag åtminstone hade tagit "naturelle".
Men hennes... Varför kan hon inte låta bli
att visa dem? Man mår illa ... Det ser ut som
fågelklor.
— Jag vill försöka leva alldeles ensam. Tror
ni det går? Kan man leva utan att hjärtat är
med?
Hon bredde ut båda armarna och log. Men
ögonen, omgivna av korta glesa ögonhår, var
allvarliga. Det var som om de mist förmågan
att förändra sig, att uttrycka olika känslor, lysa
upp eller le, de var sorgsna hela tiden, liksom
döda, överdragna av en tunn inte riktigt
genomskinlig hinna. Lågan i dem hade bränt ut och
lämnat kvar ett täcke av aska över iriscirkeln.
Kan man leva utan att hjärtat är med? Det
skulle hon gömma till Axel under Dorothy
Perkinsrosorna — den där korsettmänniskan
var verkligen tvungen att bli färdig om hon så
skulle klyva sig på kuppen (hon kunde se henne
framför sig med den intryckta näsan översållad
av fräknar, rivande sig i huvudet med en stor
svart hårnål). Du lärde mig det, skulle hon
säga. (Men kan jag det?)
Flickan hade satt sig ner i gräset igen. Hon
trummade på den vita lådan som hon hade lagt
över knäna.
— Jag sitter här och skriver till en väninna
som jag fick i Belsen. Hon är den enda jag har
att skriva till nu... Så slog hon om och sade:
Ni bor så vackert. För det är ni som bor i den
där röda villan, inte sant?
732
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
