Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Henry Olsson: Fru Lenngrens anonymitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENRY OLSSON
FRU LENNGRENS
ANONYMITET
Det finns en dikt av Anna Maria Lenngren,
"Moster Agnetas klagan", där en dygdig
sexti-års mamsell beskärmar sig över samtidens seder
och åskådliggör fördärvet genom en jämförelse
med sin egen ungdom: "Då lekte flickorna
göm ring... / Men nu de gömma ingenting."
Fru Lenngren stod vid denna tid mitt uppe i sin
litterära högblomning och var ännu endast
i fyrtioårsåldern. Men i sitt förhållande till
offentligheten tillhörde hon avgjort moster
Agnetas generation, den som gömde sina
hemligheter. Vi har alla hört den kända
karakteristiken av hennes husliga dygder, som tydligen
leder sitt ursprung från Franzéns
minnesteckning i Svenska akademien: hon "gömde sin
lyra under sitt sybord". Men lyran var visst
inte det enda som hon gömde. Franzén kan
berätta att "i hennes boningsrum syntes aldrig
en bok, aldrig ett skrivtyg; knappt av dem som
hörde till hennes hus träffades hon med pennan
i handen". Böckerna fanns naturligtvis, men
som framgår av en planteckning över den
Lenngrenska våningen i professor Warburgs
biografi doldes de i ett väggskåp i sängkammarn.
Fru Lenngren var tydligen en blyg natur. Hur
blyg kan man finna av ett annat uttalande hos
Franzén att hon rodnade att bli sedd på Svenska
akademien "även i hopen av åhörarinnor". Om
moster Agneta anat hur litet den nuvarande
kvinnliga publiken lyckas dölja sin lust att bli
sedd bland Akademiens åhörarinnor, skulle
hon kanske fått stoff till ytterligare en vass
strof om sedernas förfall.
Anonymiteten var alltså fru Lenngrens
livsluft, ett karakteristiskt väsensdrag som
frapperat alla skildrare av hennes personlighet.
"Fåfängt trädens skugga väljes av en blygsam
näktergal", sjunger Gyllenborg i sitt ode till
henne på Akademiens högtidsdag 1797. Hon
älskade inte "det som bröstar sig", det fanns
hos henne en intagande försynthet, säger
Franzén. "Den hörde till hennes karaktär, vars
huvuddrag var återhållenhet. Stämpeln därav
uttryckte sig i allt vad hon talte och gjorde,
såsom i det hon skrev, i själva hennes klädsel,
såsom i hennes rörelser och åtbörder." Och
han karakteriserar den genom att tala om "det
halvlöje, varmed hennes läppar återhöllo det
epigram, som hennes ögon syntes lova, eller
den försonande mine av innerlig godhet,
varmed hon strödde ut sina saltkorn."
Men det var inte endast fru Lenngrens hela
sätt att vara och uppträda och vad hon skrev
som präglades av hennes reservation. Den
avgjorde också hennes litterära utveckling. Hon
hade av sin far, den uppsaliensiske
latindocenten, fått en lärd utbildning och hade i unga år
bl. a. gjort en Ovidiusöversättning, som kom
Thorild att hänfört tala om hennes
kvinnosnille. Men hon slog snart till reträtt. Franzén
berättar att hon längre fram inte ville
vidkännas denna latinska "utsvävning" och inte
740
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
