Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Artur Lundkvist: Amerikansk litteraturanalys
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ARTUR LUNDKVIST
åttiotalet från Boston till New York.
Brahmi-nernas förhoppningsfulle favorit övergav det
gamla kulturtillhållet för att bli realismens
förste förkämpe i den kapitalistiska
industricivilisationens centrum! Howells hade upplevt
den amerikanska livsföringens förvandling efter
inbördeskriget nästan som en personlig olycka,
han blev alltmera kritisk mot de rådande
förhållandena och drevs ända till en teoretiskt
omfattad socialism. Med sin tveksamma och
timida natur stannade han emellertid på halva
vägen och hamnade i ett olyckligt mellanläge.
Efter alla sina tjänster åt den unga, från Europa
införda realismen sköts han åt sidan av de
otåliga nya krafterna, som snabbt var på väg
in i en oförfärad naturalism. Samtidigt fick han
traditionens och den populära romantikens
anhängare emot sig och fastnade i en
bortstött-hetens bitterhet, i dilemmat att förena
Emer-sons värld med Zolas.
Howells’ vän Henry James räddade sig, inte
så mycket genom att fly från den amerikanska
scenen som genom att sluta sig inom sin
konstnärliga strävans skal, genom att med orubblig
självtillit ikläda sig den oavhängige
konstnärens roll. Han ställde sig utanför men också
ovanför, hans konsekvens skänkte honom en
storhet mitt i det yttre misslyckandet, hans
fördjupning i sina speciella problem gav hans
diktning ett varaktigt värde. På sitt svala sätt
hade han den passion och koncentration som
ingen annan av hans amerikanska samtida ägde.
Stephen Crane var för otålig, för outvecklad, en
begåvning som hetsade sig själv till raseri,
förtvivlad och stolt, ofruktbar och ironisk.
Uttömmande sig i en virvel av tunn, glittrande energi
blev han den första stora tragiska gestalten
i den moderna amerikanska litteraturen.
Realismen övergick i reportagepräglad social
kritik (Sinclair), och naturalismen blandades
med romantiska övermänniskoidéer (Norris,
London). Bäst stod sig Dreisers naturalism,
därför att den i så hög grad var rent instinktiv.
Han var så ett med det samhälle som format
honom att det framstod för honom som ödet
självt, som en alltomslutande kosmisk makt.
Uppfylld och bländad av sin tids drama såg
han alla underkastade samma lagar, drivna av
samma begär, lyfta på framgångens vågtoppar
eller sänkta i samhällsdjupet. Denna helgjutna
upplevelse, denna identitet med det omgivande
livet bar upp hans mödosamma konst och
gjorde honom till en av alla tiders stora
folkdiktare. Kazin uppställer som hans motsats
Edith Wharton. Hon hade ett stort ämne
framför sig, den gamla överklassens undergång,
men förmådde inte använda sig av det. Hon var
för upptagen av sin egen frigörelse från denna
klass och kunde bara skriva sin egen historia.
I sin framställning har Kazin även tagit med
kritiken, inte bara den rent litterära utan också
den viktigaste samhälls- och idékritiken.
Inställd på sin plats i sammanhanget bidrar den
betydligt att göra bilden av Amerikas litterära
utveckling klarare och fylligare. Samtidigt med
den realistiska strömningen inom litteraturen
uppstod en grupp insurgenter vid universiteten.
En av dem var Dewey, den pedagogiske
reformatorn och filosofen, som i varje klassrum såg
ett miniatyrsamhälle där fruktbara experiment
skulle företas. Kazin invänder att han heller
inte gick fri från misstaget att uppfatta
samhället som ett klassrum. Hans idealistiska tro
på all skapande verksamhet var hans stora
tillgång, men den stannade i viss mån vid
hänförelsen för själva metoden utan att sörja för
dess konkreta tillämpning. Han gjorde sina
lärjungar till instrumentalister, utan att rikta
deras uppmärksamhet på att värderingen kunde
bli underordnad tekniken.
En annan av insurgenterna var Veblen, den
norske bondsonen som blev
efterkrigsgenera-tionens voltaireska geni, de ekonomiska
lärornas rabulist och kapitalismens hädiske
olycks-profet. En originell och tragisk gestalt förde
han ständigt en bitter kamp, ingenstans hemma,
758
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
