Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Margit Abenius: Idéroman om människans värdighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDÉROMAN OM MÄNNISKANS VÄRDIGHET
Olga — som aldrig uppträder direkt i boken —
har förlupit honom jämte fem barn, om vilka
han inte vet hur många som är hans egna.
Han fantiserar — naturligtvis — om självmord
i en vak, "av idel artighet, av idel vördnad
för mig själv", en handling som skulle komma
honom att framstå som det kränkta,
skuldlösa offret för en stor men försmådd kärlek.
En besvärande sanningsapparat inom honom
säger emellertid ifrån att så icke är fallet —
misslyckandet ligger hos honom själv. Driven
av en oemotståndlig makt kommer han till
strykerskan Engla Källs lilla
Stockholms-lägen-het där Olga har bott: Olga har utsett just
henne till sin efterträderska. Engla Käll är
också en misslyckad, en obetydlig människa,
smått komisk, utan vare sig inre eller yttre
skönhet. Trots den mest sedesamma
fröken-inställning har hon råkat få två pojkar men
ingen man. Emellertid går det så att Sylvan
och Engla verkligen kommer att älska
varandra och till sist också gifter sig. Det kan
ske först sedan Sylvan erkänt att han är en
obotligt misslyckad, en "död", och att Engla
också är det. Då först kan stigningen uppåt
begynna, "trappsteg för trappsteg", som det
heter i romanens lidelsefulla slutparti. "Nu kan
du ta bort skylten!" säger Sylvan. Det vill
säga: Nu blir det jag som tar hand om
plikterna och accepterar vardagen.
Men innan vi nått fram till detta slut, präglat
av stark dramatisk högspänning, har vi fått vara
med om en lång, mycket invecklad och
egendomlig historia, fylld av upptåg, gestalter och
episoder. Vad författaren, med sin rika
kännedom om det svenska folkhemmets invånare,
driver fram för våra blickar är de misslyckades
stora skara. Det är en nästan bellmansk
liderlighet och förkommenhet i dessa scener från
vår egen tids undre värld, kön och sprit i mängd
— utan den bellmanska livsglädjen visserligen,
för den finns ju inte längre, men med något
av skimret, humorn och medkänslan, brusten-
heten också för resten, hos Fredmans skald.
Bipersonerna är alla omedvetna eller
halvmedvetna om sitt mått av förnedring och värdighet,
på botten av dem rör sig dock nästan alltid en
dunkel längtan efter hängivenhetens under. Där
är dvärgen med camouflerad puckel, ty han är
inte tillräckligt liten för att bli lustig (en
mänskligt trovärdigare dvärg än Lagerkvists
idédvärg), som blir förlöst till konstnärligt
skapande när han nått smärtans och skammens
botten, ett Hjalmar Bergman-motiv, fast
självständigt gestaltat. Storartad är den norrländska
karamellgumman Ettbåten som ber till Gud att
hon ska slippa dö på w. c. som hennes fyllbult
till son gjorde. Vilken egendomlig skir glans
över Lärkans härjade gestalt och vilken dråplig
humor i skildringen av den obotlige
självplågaren Plåt-Pelles besvärligheter med sin
Vera och sin religion. Även det abnorma och
vidriga kan Lars Ahlin se på med ögon som
gör det mänskligt och vädjande — den
eländige gubben i skogen med den lille pojken är
ett under av diskret själslodning: gubben som
tycker att det är samma lisa att få prata med
ett barn som att hålla ett upphettat ansikte nere
i en sval skogskälla, pojken som instinktivt
förstår att nu börjar det bli farligt och bara
springer, springer ...
Medvetna och med en viss förmåga av
överblick över det egna ödet är däremot de två
huvudpersonerna. Sylvan är som gestalt inte
enhetlig. På ett vis, bland annat socialt, står
han ganska lågt, men i sitt tankeliv och även
i vissa av sina handlingar befinner han sig på
en hög nivå. Han är på en gång driven av
okända krafter och själv en pådrivare. Till alla
bokens personer står han i ett visst personligt
förhållande, och somliga av dem driver han
medvetet åt ett bestämt håll, åt
självkännedomens smärtsamma bottenläge. Inom sig har
han fruktansvärda murar mot hängivenhetens
och kärlekens flöde som det hela tiden är fråga
om. Först och främst föraktet för sig själv,
4 blm 1945 ix
769
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
