Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
enväldet, räfsten mot politiska ledare,
reduktionen, som ger perspektiv mot
socialiseringsformer och förmögenhetsskatt. När författaren
så tydligt tar böndernas parti i
reduktions-frågan och alltså inte syftar bara mot ett
historiskt panorama, fordras också att han ställer
enväldet i riktigt ljus. Nu passerar det helt
obespeglat. Social ansvarskänsla hos regenten
garanterar inte enväldet. Karl XI:s efterföljare
saknade den känslan, och när man ger enväldet
frisedel för att det gav bonden existensrätt
får man hålla i minnet att efter trettio år
hade bonden genom samma envälde förlorat
sina existensmöjligheter. Vadmalskaraktären är
ingen tillförlitlig regulator mellan
stormaktsdröm och bondenöd. Det roar oss heller inte
att betrakta det omöjliga gestapouppträdet,
när kommissionsassessorn på bröllopsfesten
berövar rikets ledande släkter deras egendom,
som enbart pittoreskt scenmåleri. Det är bittert
att dömas av tidsandan, säger Oljelund till
Magnus Gabriel De la Gardie. Men har
tidsandan rätt? Den rättsdiskussion till vilken
förutsättningarna finns, skulle sprängt
tablåteatern, gett liv åt en motpart som nu blott
består av ett bräckligt adelsparti, koncentrerat
dramat till avgörande scener och skurit bort
mängder av dödkött. Nu blir, trots
praktglans i stormaktsalar, det grå den dominerande
färgen, och styckets hemortsrätt på Dramaten
är osäker. (Förmögenhetsskatt är nu
regeringsvilja. Måste då nationalscenen underbygga
opinionen?) En del repliker, särskilt i andra
akten, hörde emellertid inte helt till dödköttet.
Var det här styckets relativa förtjänst låg?
Replikerna gav Lars Hanson möjlighet att
forma kungen med ett liv som knappast hade
resonans hos övriga roller. Men man hade
samtidigt intrycket att skådespelarens karakteristik
rörde sig ovanför författarens. Masken var
utmärkt. Hållningen och sättet att föra sig gav
kungens bristfälliga edukation, det tölpaktiga
fick en patologisk anstrykning men kunde
samtidigt verka som blyghet. Hela gestalten hade
en inre sammansmältning under de första
akterna, vilken gjorde att man tyckte sig hos
honom följa ett historiskt originalförlopp. De
övriga skådespelarna gav väl det snålaste
omdömet om pjäsen med sitt över lag flacka spel.
Olof Sandborgs bondetalman och Tekla
Sjöbloms änkedrottning kanske undantagna.
Sven Alfons
Sånggudinnan av Einar Thorén. Dramatiska
Teaterns Studio.
Ridån går isär för en svensk
herrgårdspaviljong, en förtjusande 1700-talsoktogon med en
gammal taffel och trevliga möbler. Kring det
runda Karl Johansbordet sitter fyra herrar och
spelar bridge, kyrkoherden, provinsialläkaren,
förvaltaren och en ryttmästare som
egendomligt nog uppträder i hästgardets uniform fast
han väl inte är i tjänst. Kyrkoherden är ingen
Gösta Berling, det ser man genast, men annars
förstår man av det samtal i vilket bridgen
glider över att här har vi en kavaljersflygel
över vilken en kvinnas ande svävar: herrarna
är mycket upptagna av godsets ägarinna, f. d.
skådespelerskan Ina Kreutz. För prästen är hon
sånggudinnan som inspirerar honom till
sonatkompositioner vid taffeln, för agronomen är
hon den mera jordiskt åtrådda men
motsträviga kvinnan-chefen, för ryttmästaren ett tusan
så charmant fruntimmer och för läkaren, ja,
i varje fall ett psykologiskt objekt. Efter att
sålunda nyfikenheten på henne väckts gör hon
en fullt primadonnemässig entré i riddräkt
fram på morgonkvisten och visar sig vara ett
värdigt föremål för så många tankar,
stilfull, mjukt undanglidande, älskvärd men med
ett tydligt drag av femme fatale. De fyra
herrarnas inställning till henne klarläggs
ytterligare genom deras sätt att reagera i direkt
kontakt med den sköna.
Det är ingen dålig första akt. Den har
stämning, en ledig dialog som på ett naturligt sätt
änger förutsättningarna för pjäsen och med
små medel karakteriserar huvudfigurerna. Man
är rätt spänd på fortsättningen och börjar redan
så smått tippa vinnare i kärlekskonkurrensen.
I nästa akt är prästen först på plan och avger
en kärleksförklaring som mycket nobelt och
diskret läggs till handlingarna av
godsägarinnan. Sedan kommer förvaltaren, och då går det
livligare till. Har man dittills tyckt sig leva i en
roman av Walter Ljungquist förflyttas man
plötsligt till "Fröken Julie". I ilskan över att
vara försmådd av husets härskarinna har
förvaltaren gjort sin hushållerska med barn och
fifflat med gårdens affärer för att kunna öva
litet utpressning. Han och fru Kreutz djävlas
med varandra nog så fränt, och det blir några
fula sprickor i hjältinnans polityr. Det värsta
är att man inte är riktigt säker på att förfat-
776
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
