Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
att det inte finns någon militär organisation
utan nazistiska tendenser och att nazismen
bara är militarismen i dess yttersta
konsekvenser. Men eljest är han intimt förtrogen med
folket i Nifelhem och har djupare än de flesta
i det egna sinnet erfarit dess frusenhet, dess
bundna känsla och kuvade längtan. Och från
en punkt mycket nära den polen i svenskhetens
värld har han med en blandning av kritisk
skärpa och förtäckt avund skärskådat dess
antipod: allt det som är lättlevande,
bekym-mersfri fantasi- och hjärtlöshet, alla de säkra
och ägande i ett land, där ingenjören är en
minst lika framträdande nationaltyp som
lyrikern. Detta spänningsförhållande, åskådliggjort
i förhållandet mellan läraren och författaren
Einar Stenman och hans kusin, målaren Urban
Metander, sådant det utformas alltifrån
ynglingaåren och upp i mannaåldern, är sålunda
det bärande i den nya romanen — liksom så
ofta förr i Arvid Brenners produktion — och
det är genomgående kombinerat med
växelspelet mellan allmänpsykologiskt och
tidspsyko-logiskt, som denne författare torde behärska
bättre än någon annan svensk prosatör av
yngre årgång. Därtill kommer en mjukt
sordinerad språkbehandling, en romanteknik i
ordets reella, modernt europeiska mening —
alltså varken rapsodi, kolportage eller den
förlängda novellens stilgrepp.
Men om Arvid Brenner i den nya romanen
endels fortsätter i gamla spår, längs de
tillfrusna, snöhöljda vintervägar han tidigare följt,
så bjuder denna historia om en svensk
lärar-familjs öden från det första världskriget till
det andra, berättad i fyra stora tidsavsnitt,
på en rörligare, mer omspännande fiktion än
någon av hans tidigare böcker. Där finns en
frihet i förhållandet till figurerna, en
tillkämpad frihet, en dyrt betalad mognad och
överblick, en lugn och suverän behärskning
av stoffet som delvis äro nytillkomna och som
peka framåt, mot nya motivkretsar, mot
övervinnandet av den stående motsättningen
inåtvänt—utåtvänt, bundet—fritt; i slutet av
berättelsen tar Einar Stenman äntligen steget ut ur
trollkretsen, ger sig förbehållslöst hän åt "den
varma, krävande verklighet han så länge hade
åtrått och skytt". Ytläsaren sätter kanske här
ett frågetecken i kanten, och den psykologiska
motiveringen har nog blivit en smula
ofullständig på denna punkt. Men jag skulle mycket
misstaga mig, om inte detta slut i varje fall
ägde en symbolisk sanning, om inte denna
fina, i allo färdiga roman innerst ägde
karaktären av självuppgörelse, slutuppgörelse med
något genomkämpat och avslutat, något som
författaren själv numera med ett svårmodigt
men likväl befriat leende kan se tillbaka på.
Om detta alltså gäller om själva huvudtemat
i boken och dess lite utdragna melodi, så vittna
även variationerna om en sällsynt säkerhet,
ibland till och med om den lågmälta munterhet
som det medvetna mästerskapet på ett
instrument gärna medför. Jag tänker på en plikt- och
viljemänniska som Georg Stenman, lärare mot
sin vilja, under vars rustning av falsk
manlighet författaren låter oss ana variga sår och
hemlig skräck. Men jag åsyftar främst ett par
kvinnliga bifigurer: den puckelryggiga Hedvig
Bergström, som med sitt myckna tal om andras
rörande tacksamhet framhäver sina egna
insatser som filantrop och som så ivrigt tar ner
sig själv bara för att bli motsagd;
lärarinnan-korpralsdottern fröken Seger, som tycker illa
om ungar och finner utlopp för sina rancuner
på rikemansbarnen i villastaden, samt först
och sist den fina pacifistiska och
salongsradikala fru Metander, som gift sig till pengar och
blir förtvivlad när sonen förlovar sig med en
arbetares dotter och som slutligen i blind
bolsjevikskräck predikar defaitism och
underkastelse under naziväldet. Överhuvud firar
Brenners psykologi små triumfer i studiet av
borgerliga nazistsympatisörer av olika
schatteringar; han kläder av dem in på bara skinnet
och utställer dem till välförtjänt begabbelse.
Sedan blir det en annan fråga, om allt kan
förklaras med hänvisningar till sjukdom,
hämningar eller förvänd driftutlösning, om det inte
existerar en positiv ondska ...
Men så mycket står fast, att Arvid Brenner,
de hämmades specielle skildrare, de
ohämmades motvillige beundrare och kritiker, än
en gång behandlat denna centrala problematik
men på ett så slutgiltigt, så fullviktigt sätt att
det tyder på antinomiens övervinnande eller
upplösning inom honom själv. Och vare sig
den nya romanen betecknar en etapp i
författarens egen själshistoria eller inte, så utgör
den tills vidare krönet på en konstnärlig
utvecklingskurva, som sakta och utan alla djärva
språng men stadigt och fullt urskiljbart stigit
uppåt och likväl ännu inte har tilldragit sig
788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
