Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
om man kan tro på honom, anpassa sig efter
allt det nya som händer i hennes kropp, älska
och hata sin djupa förrädiska drömvärld, ta
intryck av de nya vänner hon träffar, hävda
sin isolering mot familjen och ändå söka dess
ömhet. Allt trasslet, allt besväret som det är
att bli människa och vuxen, det är stommen
i Helene Paiders bok, omkring vilken scener ur
detta okända förkrigs-Estland målar en under,
ligt grann ram. Kerstin Anér
Habilt och välputsat
A. J. Cronin: De gröna åren. Översättning av
Nils Holmberg. Tiden 1945.
10: 50.
Många av oss läste väl i sin ungdom en
berättelse som hette "Gosskolan i S:t Winifred".
I en liknande gammalengelskt anständig och
lite beskedlig miljö föres man in i Cronins
nyaste roman, "De gröna åren", som av en
kvinnlig amerikansk kritiker utropats som
författarens främsta. Allting är relativt. Cronin
är en god underhållningsförfattare, om den
saken är ingen tvekan. I "De gröna åren"
berättar han om den unge föräldralöse gossen
Robert Shannons bistra kamp för sin karriär
och sin framtid, och man kan gärna ge
författaren en eloge för att han inte faller för
frestelsen att låta sin hjälte bli en allas
guldgosse. Cronin har ett ganska insmickrande sätt
att låta läsaren fängslas av sympati för den
unge Robert, men på samma gång är han väl
förfaren i konsten att lägga motgångens tuvor
i gossens väg till ära och härlighet och
därigenom skänka det erforderliga innehållet av
spänning och ibland även tragik åt berättelsen.
Robert är ett begåvat barn, och hans
begåvning ligger särskilt på naturvetenskapens
område. Hans naturintresse delas av hans bäste
vän, Gavin. Vänskapen mellan de båda
pojkarna möter sin stora prövning och består den
också, när de bägge två utan minsta
avundsamhet ställer upp till tävlingen om det stora
stipendiet. Det ser ut som om Robert med all
säkerhet skall ta hem det, då han sista
examensdagen av en häftig feber blir förhindrad att
fullfölja provet. Det är en av de vanliga
motgångarna som ställer sig i Roberts väg och ger
hans livsupplevelse dess bitterljuva ton. En
stor sorg möter han också, när hans vän Gavin
dör genom en olyckshändelse. Det är ett
arrangemang av författaren, som verkar både
beräknat, bittert och en smula sentimentalt.
Kring Robert grupperar Cronin med
obestridlig psykologisk säkerhet ett galleri av
släktingar: "pappa", d. v. s. farfadern, besatt av
en maniakalisk snålhet och oförmögen att inse
Roberts begåvning så länge den på minsta sätt
hotar att skaffa honom utgifter, "mamma",
d. v. s. farmodern, husets sammanhållande
kraft och goda ande, Käte, hans moster, ful och
ömhetsträngtande, Adam, en av morbröderna,
affärsman och goddagspilt, "farmor", som är
Roberts farfars mor, despotisk och egoistisk
i sin kärlek till gossen, och slutligen gamle
Gow, hans morfars far, den bäst tecknade i hela
kretsen. Gow, som blir Roberts specielle
beskyddare, är en donquijotisk gestalt, en gammal
herre som älskar att uppträda som storsint
grandseigneur men i själva verket är en
utfattig, åldrad lebeman och patologisk lögnare,
som inte visar någon benägenhet att ge upp
sina vanor eller ovanor från förr.
I det konstnärliga handlaget är Cronin mycket
säker. Han kan lägga upp en miljö, en
berättelse med elegans och avrundning. Han har en
verkligt god humor, en människosyn som i det
stora hela är präglad av förståelse och
överseende, och han kan sätta in rörande och
humoristiska poänger med synnerligen stor
färdighet. Han kan på ett känsligt sätt återge det
"gripande" — med tydliga citationstecken
omkring — en egenskap som är viktig för att
kunna nå en stor publik. Men trots hans
färdighet sviker honom ibland hans smak och
kunskap, och billiga effekter blandar sig med goda.
Man kan inte absolut lita på den inre sanningen
i hans berättarkonst.
Och så en anmärkning till: Mr Cronin
representerar i denna roman en påfallande välputsad
engelsk konventionalism med tydlig viktoriansk
färg. Det värsta är när han, utan ringaste
kritik, humor eller ironi i betraktandet av sina
gestalter, låter dem demonstrera en starkt
småborgerlig social högfärd. Käte talar om att en
man hon känner är "bara en arbetare", och
Robert, som själv berättar hela romanen i
jagform, talar om ångpannearbetarna som hade
"olämpligt höga löner" och som utgjorde "en
fläck" på hyggliga gator genom att visa sig
i smutsiga arbetsblusar och med svarta händer
och ansikten. Jöran Mjöberg
803
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
