Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
fallen. Och med modern har Martin Andersen
Nexö, som eljest då det gäller kvinnofigurer
gärna hamnar mitt ute i osannolikheternas
gungflyn (Ditte kan knappast betecknas som
kvinna utan endast som ett missbrukat
"människobarn"), tecknat ett intimt porträtt, så
trovärdigt, så fullt av liv, av värme och av den
älskligaste humor att man måste söka vida
omkring för att finna dess like.
"Fattigmans barn minns väl på det hela taget
längre tillbaka än barn som har en ljus och
sorglös barndom" heter det på ett ställe i
"Minnen". Detta torde generellt sett inte vara sant,
men det passar in på Martin Andersen Nexö.
Han var ett fattigmans barn vars barna- och
pojkår ingalunda hörde till de ljusaste, och han
har en sällsynt förmåga att genomleva dessa år
på nytt i skrift. Han är den fjärde i raden av
elva syskon, han får stryk innan han är ett
halvt år gammal, skroflerna göra ibland hans
ansikte till ett enda sår där läpparna måste
klippas isär om rnornarna, och tuberkulosen,
som inte blir upptäckt förrän i ett framskridet
stadium, gör att han i åratal går med feber utan
att veta av det. Den fattigdom han lär känna är
av den äkta sort för vilken striden dagligen
gäller det mest fundamentala: de fattiga
matbitarna, det sparsamma bränslet, ett varmt
klädesplagg, en stunds återhämtning från ett
arbete som varar mer än halva dygnet, en
fattigdom som genomkämpar en vinter på svart
bröd och amerikanskt flott och en annan på
samma sorts bröd och mjölk. Den jämna
berättande strömmen som flyter framåt genom ett
skickligt användande av direkta anföringar har
både kraft och sötma, både patos och lyrik, och
den har äkthetens stämpel i allt. Barnets värld,
som först endast består av ljud, dagrar och
rädsla, får så småningom profil och konturer,
tiden blir medveten, upplevelser och
erfarenheter lagras i det osynliga för att sedan
plötsligt slunga barnet upp på ett nytt trappsteg
i dess utveckling. Då författaren lämnar
barna-och pojkåren blir emellertid skildringen
spinkigare, och i slutavsnittet brister
verklighetsillusionen. Martin Andersen Nexös svaghet som
författare ligger i hans oförmåga att fatta
sådant som ligger utanför hans egen tämligen
trånga krets och i hans mani att i polemiskt
syfte predika en ytterst enkel social filosofi.
Människan är för honom proletären, och när
han skriver om andra människor än proletärer
så händer det att han hamnar i rena
mytbildningen.
Martin Andersen Nexö psykologiserar inte
gärna sig själv. Men den som på yrkets, det
indiskreta recensentyrkets, vägnar skulle vilja
psykologisera en smula för hans räkning kan
ur hans skildring av sitt liv dra en linje som
från svält, stryk och sjukdom leder till den
djupa och odifferentierade skuldkänsla som
kommer honom att ständigt be om förlåtelse
utan att han vet vad det är han ber om
förlåtelse för, och som från denna skuldkänsla
leder vidare till hans starka känsla av ansvar
och plikt. Törnena ha denna gång burit en
skörd av druvor i form av en stor
människokärlek. Inte en kärlek till allt levande, inte ens
till alla människor, men till de människor som
han anser vara mest i behov av den, de svaga,
de undanskuffade och barnen. Han har själv
varit blyg och försagd, mörkrädd och rädd för
allting i livet, hopplöst liten och hjälplös, och
han identifierar sig med och känner sig som
ett språkrör för alla fattiga och rådvilla, och
speciellt för barnen. Kommunismen är för
Andersen Nexö vad den inte är för hans
desillusionerade efterföljare på 30- och 40-talen,
en hjärtats religion. Den sociala frågan är för
honom en fråga om hemmens bestånd, han
vill att kvinnan skall få möjlighet att stanna
i hemmet och hos barnen, och vad som vunnit
honom för Sovjet är främst dess vilja att
skydda de uppväxande. I sina "Minnen" säger
han många kloka och osentimentala saker om
barn och barnuppfostran. Barn skola arbeta,
barn skola ha plikter och ansvar; pedagogiska
misstag äro inte så farliga bara de inte göras
av egoism, inte ens en smula stryk är så
förtvivlat skadligt bara barnet känner att
föräldrarna håller av det. Som helhet torde däremot
Andersen Nexös uppfostringsprogram te sig
omöjligt. Det är vackert och kanske också
riktigt, men feodaltidens förhållanden, då sonen
och dottern genom respektive att hjälpa fadern
och att gå modern till handa på det enklaste
och naturligaste sättet skaffade sig den
uppfostran som skulle räcka för hela livet, kunna
aldrig återskapas på konstlad väg av en skola.
Elisabeth Tykesson
805
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
