Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - November. N:r 9 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
rymme är givetvis en fullt plausibel ursäkt, och
det förtjänar att påpekas, att Garcia Lorca fått
sig förhållandevis många rader tillmätta.
Det är anmälaren bekant, att när BLM i
början av detta år gjorde sin enquéte om
läsarnas önskemål, "något om spanska böcker" ofta
efterlystes. Trots knapphändigheten i många
fall och vissa stilistiska brister förefaller
Wret-mans litterära omdömen i stort sett initierade
och välgrundade och inspirerar till fördjupad
bekantskap med en samtida skönlitteratur, som
tyvärr i alltför ringa omfattning överflyttats
till vårt språk. Ej minst för
universitetsstuderande i romanska språk torde den lilla volymen
i all sin anspråkslöshet bli synnerligen
värdefull, då blott mycket ofullständiga arbeten
hittills funnits att tillgå. Louise åkerstein
Kortare anmälningar
Axel Strindberg: Neutrala klubben. Spel i tre
delar. Bonniers 1945. 6: 50.
"Pjäsen skrevs 1943—44." Man kan fatta att
Axel Strindberg satt dit denna kommentar med
en suck. Genom att pjäsen inte publicerades
då den blivit färdig, ströps den ena parten i
den rensande diskussion om svensk neutralitet
som inte finns med i stycket, men som — det
var författarens tydliga avsikt — skulle äga
rum på verklighetens scen. Han har själv
inskränkt sig till ett debattinlägg. Det
oberättigade i många sorters neutralitet har man
klart för sig efter läsningen, men det
berättigade berörs endast i karikatyr. Det verkligt
befogade i neutral motivering saknas och det
bidrar till det enplaniga och kanske livlösa
intryck som pjäsen gör. Att
ockupationskommendanten i en slutreplik hotar med sin eviga
aktualitet och Strindberg därigenom fordrar
lika evig vaksamhet och handlingskraftigt
engagemang är berättigat, men den repliken
skänker knappast åt stycket den aktualitet, som
dramatiskt liv ger. Det är likväl uppfriskande
att läsa det, uppfriskande som en serie kvicka
och skarpsynta nidteckningar kan vara. Den
neutralitet som är undanflykt, grundad på
ynklighet eller historisk skepsis, får lika rispande
rapp som den neutralitet vilken är styrkans
vasall, här hånfullt karikerad hos en
utrikesminister — "utan motsvarighet i verkligheten"?
Men teckningarna får sällan den större skärpa,
som följer av att linjerna är absolut riktigt
dragna, av att det inte finns fler linjer att
till-lägga.
Enligt anvisning bör skådespelet fattas
symfoniskt; rollerna skall smälta samman till ett
kollektiv. Detta smakar tysk tjugutalsteater och
därifrån kommer en god del av pjäsens
byggnad, den abstraka realismen som plötsligt
förvandlar vardag till tablå. Det är ganska drivet
gjort som sceniskt debutarbete, även om det
inte är nytt och man ibland misstänker att
namnet känts förpliktande; rena vändningar
av drömspelskaraktär förekommer då och då.
I tredje akten tappar författaren likväl greppet,
och blandningen av olika stilar har ingen inre
konsekvens. Eftergiften för den gängse
ockupationsdramatiken i kärleksscenen med
anpass-lingens plötsliga visit, då hjälten snabbt går
under jorden i rummet till vänster känns
närmast som fadäs i ett stycke där intelligensen
för övrigt varit dominerande. Sven Alfons
Ingegerd Stadener: Morgonglans och
käringadans. Wahlström & Widstrand
1945. 8: 50.
Det är berättelser av jultidnings- och
söndagsbilagetyp som Ingegerd Stadener har
samlat till en volym vars förtjänster är ett
ganska frejdigt berättarhumör och ett lagom
ruschigt och lagom sentimentalt intresse för
vardagens tusen små och stora komedier och
tragedier. Någon större möda har
författarinnan inte lagt ned på dessa noveller, som
exempelvis i samlingens första avsnitt, vilken
innehåller historier från förgången tid, närmast
består av banala anekdoter, försedda med en
ganska fabriksmässig miljöskildringsbro dyr.
Avgjort bättre blir emellertid berättelserna när
de spelar i nutiden. Tre av dessa
samtidsnoveller kan till och med betecknas som bra:
"Hiss", "En solfjäder av celluloid" och "Med
trumf på hand", den sistnämnda ett utkast
till författarinnans förskräckliga prisroman,
"Kvarnlyckan", vilket onekligen är av intresse
att konstatera, eftersom det bevisar att
Ingegerd Stadener inte saknar konstnärlig talang.
Att hon inte led brist på okonstnärlighet och
en viss vulgaritet, det visste man förut eller
låtsade sig inte veta det. Emellertid finns det
även i hennes summariska gåpåaraktighet ett
808
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
