Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Peter Nisser: Höst. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER NISSER
HÖST
Det östligaste skogsskiftet ligger nästan en
mil från huvudgården vid en plats som kallas
Korsmyren. Vi var på väg dit, min bror och
jag, en oktobersöndag strax efter älgjakten.
Det var en sån där blåklar höstdag med
solfjädersmoln av is.
Det är ödsliga trakter där borta. Själva
Korsmyren ligger under fonden av en oändlig
högmosse och Skyberget reser sig tvärbrant i norr.
Här låg en gång två torp, men de revs nån
gång redan i mitten av adertonhundratalet.
Bara skorstensmurarna står kvar, men sot biter
hårt i sten och det är nästan så att lukten av
saltpotatis ännu fläktar i luften över de öde
boplatserna. Skogen har inte växt igen på
åkerlapparna, det har blivit sump med manshög
starr i stället och ett gytter av al och törne.
Och så blåser det alltid från högmossen, som
här är milsvid mot söder. Ett par kilometer
mot öster ligger en skogsgård som brukats upp
igen på sista tiden, den heter Garphult och
ännu en bit längre bort ligger torpet Bråtfallet.
Vi hade gått ut tidigt och hade gevär, inte
direkt för att vi tänkte skjuta, men ändå. Min
lilla schnauzertik var också med, men den kan
ju inte driva, skrämmer på sin höjd upp
nötskrikor och ekorrar. Vi gick och pratade om
älgjakten och om Bråtfallarn, som var en av
de värsta tjuvskyttarna i trakten. Luften var
vinklar och frisk, och ibland brakade en tjäder
eller järpe upp. Vi började kunna skymta
mossen redan, och tallarna var gråmariga och
för-pinade och kopparhårt genom höstdagen ljöd
ett galande borta från Garphultet, det hördes
förunderligt tydligt. Så gick vi nerför slänten
och stod på de försumpade lyckorna vid
Korsmyren och Skybergets lodstup tycktes alldeles
pärlgrå mellan gul- och rödbrandiga aspar och
björkar. I söder låg mossen som ett hav.
Plötsligt tog min bror mig i armen och
pekade mot mossen. En älg kom löpande längs
skogsbrynet, en tjur med gaffelhorn, han kunde
väl vara omkring trehundra meter ifrån oss.
Han sprang egendomligt, nästan som en halt
märr och huvudet hängde långt ner mellan
bogarna.
— Han är skadskjuten, sa min bror.
Schnauzern hade fått väder på älgen och
reste ragg. Tuppen gol igen. Så försvann älgen
in i skogen med samma mödosamma märrtrav.
Strax därefter ljöd två skott. Vi stod orörliga
och lyssnade. Så började vi springa ditåt.
Här var det snärj ig lavgranskog, ristät och
låg. Vi kom bara långsamt framåt. Ett rå löpte
genom skogen och det var rösat med jämna
mellanrum. Vi hade kommit in på kronparkens
område. När vi stannade ett ögonblick för att
hämta andan hörde vi någon som skrek med
rostig bas:
— Men nu du, jävel, har jag fått dej i alle
fall!
Så vart det tyst en sekund och sen kom det
som ett mummel i vindsuset, det var inga
tydliga ord, bara ett grumligt grymtande. Någon
skrek igen:
— Satans fähund!
827
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
