Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Peter Nisser: Höst. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PETER NISSER
— Jag föste unnan ongarna, sa hustrun. Så
fort jag fick höra’t gjorde jag de. Jag skicka
ut dom för å se om de fanns kröser kvar öppe
ve Skybergsfalla.
Plötsligt reste sig Bråtfallarn upp och det
tycktes mig som om hans ansikte och röst hade
passerat genom årtionden när han sa:
— Dä va ja som gjorde’t. Ja vell säje’t här
i närvaro utå vettnen. Dä va ja.
Han stod där grov och väldig med hängande
armar och ögonen matta och svullna. Han sa
igen med sin åldriga röst:
— Ja neker ittnö. Dä va ja.
Så stod han och stirrade framför sig.
— Du får ta i här, Johan, sa Garphultarn.
Vi hade lagt kronjägarn på svinbåren, som
var svart efter många slakter. Bråtfallarn såg
upp. Det var som om han inte förstått.
— Ta i här, sa min bror.
Då for han plötsligt tillbaka, slog för sig
med händerna och skrek:
— Nej, nej, för guss skull, nej!
Rösten sjönk och blev bönfallande.
— Slepper ja, snälle ni, slepper ja. Ja tol
inte å se’n. Ja orker inte...
Det var som snyftningar i hans hals.
Adamsäpplet rörde sig krampaktigt.
Han slog framför sig med händerna och
skakade i hela kroppen.
— Han ä vesst stolli nu, sa Garphultarn lågt.
Hustrun kom fram och sa bestämt:
— Lät en väre. Ja orker fäll ja åg. Å döinger
har en fäll sett föer.
Vi lyfte upp svinbåren.
— Gå först, sa jag till Bråtfallarn. Böj undan
riset så vi kommer fram.
Han såg på mig och det var nästan som
tacksamhet i hans blick.
Älgen såg efter oss med sina nu alldeles
mossbelupna ögon. De små fjädermolnen växte
och började göra himlen grå. Från högmossen
kom vinden snål och kastande. Vi gav oss
i väg och Bråtfallarn gick främst och böjde
försiktigt undan granslyorna så att vi kunde
ta oss fram.
Garphultsgården ligger i en sluttning ner
mot mossen. Inrutade i ludna gärdesgårdar
låg de avmejade havrefälten vitaktiga och
vall-återväxten mörkgrön. Ett par kvigor och en
brun vallack gnagde i betet. Det hade tagit
lång tid för oss att komma fram och solen
stod redan lågt och blåsvarta skuggor vandrade
över mossen. Ibland skymde molnen, men när
solen lyste fram var dess sken mycket gult,
nästan som saffran. Två vägar löpte från
gården öster ut. Den ena, en smal körväg —
mot Bråtfallet, som låg dolt bakom några
back-stalp, den andra, bara en stig i mosskanten —
gick runt Skyberget och skulle så småningom
komma fram till Bläckkärra, där det fanns
ordentlig väg till Kappstad och missionshuset
och handelsbon och gårdarna nere vid sjön
Aspen. Så fanns där också vägen väster ut
genom skogen ner till kyrkan. Den var körbar
för bil åtminstone när det var torrt. Till kyrkan
och bygden var det omkring en mil och nu
hade det regnat mycket.
När vi ställt svinbåren i vedskjulet och lagt
haspen på dörren stod vi och såg ut över
mossen och solen kom fram och sköljde ljus
över landskapet. Vi stod här allihop,
Bråtfallarn, Garphultarn och hans hustru, min bror
och jag, och vi var alldeles tysta. Det låg ett
höstligt sken över allting, något djupt
försjunkande och rofyllt. Där stigen mot
Bläckkärra löpte in i skogen borta i mosskanten
syntes skarpt avtecknad mot den mörka
bakgrunden en vit spetsig sten. På så här långt
håll liknade den nästan en vård eller runsten,
men den var i själva verket av ganska
egendomlig skapnad, formad nästan som en soffa
eller stol med karmar och ryggstöd och alldeles
vit och slät; mossan bet inte på den och kunde
830
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
