Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - För boksamlaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR BOKSAMLAREN
tryck och sådana dyrgripar som "Theatrum
Europaeum", ett praktexemplar av "Atlantikan"
och ett mycket fint exemplar av
Gothanupp-lagan av Birgittas revelationer (Lübeck 1492).
Enligt hans egna uppgifter skall boksamlingen,
som till sist omfattade c:a 25 000 band, ha
kostat honom över 50 000 kr. Siffran förefaller
väl hög med tanke på de dåtida bokpriserna
(1874 kunde man köpa "Helicons blomster"
med B-arket för 15 kr.). I de olika
transaktioner som samlingen blev föremål för innan den
till sist hamnade i Göteborgs stadsbibliotek rör
det sig också om avsevärt mindre belopp.
Berättelsen om Lars Månsson i Tranemåla
och hans stundom mera trohjärtade än
sakkunniga men långtifrån oskickliga boksamlande
är ett ståtligt och gripande stycke svensk
kulturhistoria.
Att studier rörande författares och andras
boksamlingar inte är meningslös knappologi
utan kan vara av stor lärdomshistorisk
betydelse, det har bl. a. J. Viktor Johansson vid
flerfaldiga tillfällen bevisat. Nils Afzelius’
lilla eleganta undersökning med den för många
helt visst orimliga titeln "Carl Michael
Bellman, bibliofil och samlare" ger ytterligare
belägg för den saken, i den mån det behövs.
Genom träget arbete och slumpens välvilliga
skickelser har man lyckats skrapa ihop en litern
del av de böcker som tillhört Bellman och
genom dedikationer, anteckningar,
ägarbeteck-ningar och annat sådant kommit åtskilligt av
intresse på spåren. Det säger sig självt, att man
av t. ex. dedikationer kan dra åtskilliga
slutsatser av intresse rörande förhållandet mellan
givare och mottagare. I det här fallet är det
bl. a. en dedikation från Leopold till Bellman,
som kastar ett intressant sken över förhållandet
mellan den avmätte hovmannen och den inte
alltid lika konventionelle trubaduren.
Vad vore en bok som den här, om inte
antikvariatsbokhandeln fick vara med på ett hörn?
Det får den nu, och det är en av den svenska
antikvariatsbokhandelns originellaste och
kunnigaste män som svarar för det: den av alla
boksamlare kände och uppburne Eric
Österlund. Österlunds uppsats, som givit boken dess
namn, är en serie "bokhistorier" berättade med
en sammanbindande historik över det
österlundska "antiqvariatets" utveckling. Alla de
största (och några av de mindre) namnen inom
1900-talets svenska boksamlande förekommer
i uppsatsen i intressanta och roande
sammanhang. Bl. a. berättar Österlund om ett av de
ytterst få fall av bokförfalskning som
förekommit i Sverige och hur det upptäcktes genom
den legendariske Per Hiertas påpasslighet och
monumentala kunnighet. (Om ett verkligt
storföretag i bokförfalskningsbranschen står att
läsa i BLM 1934, n:r VIII.)
Österlund ser på böcker med vördnad och
ödmjukhet, och några vackra ord om böckernas
mission av denne gamle fine böckernas vän och
tjänare kan få bli en slutvinjett i detta
omnämnande av en verkligt vacker, rolig och
nyttig bok:
"Bokens natur är att vandra och dess
mission att sprida glädje under sin vandring. En
stillsam gäst, som stannar stundom några år,
stundom i århundraden, men alltid med reslust
och längtan att gästa andra hem, få nya vänner,
vårdande och glada." Per A. Sjögren
Omslaget till Heidenstams "Dikter"
BLM (n:r VI, 1945) frågar vem som gjort
omslagsteckningen till Heidenstams "Dikter"
1895, med den stormslitna furan. Det är
visserligen efter en senare tids smak inte något helt
lyckat arbete; det flyter ut över hela pärmytan
på ett löst och oroligt sätt. Men medan
Heidenstams alla tidigare verk framträdde i strängt
traditionell, ganska tråkig utstyrsel,
chockerade "Dikters" exteriör med sin djärvhet. Mia
Leche-Löfgren berättar i sina memoarer om
hur hon som ung flicka bekänt för skalden, att
hon fann furan väl modern. Personligen hade
diktaren förklarat sig mycket förtjust i den.
Att såsom föreslagits, Heidenstam själv skulle
ha tecknat bilden, är emellertid även av andra
skäl uteslutet. Det är inte alls hans teknik, och
därtill kommer en annan sak: motivet
illustrerar dåligt "Tiveden", som det väl ändå närmast
syftar på. Heidenstams dikt handlar om skogen
som ett kollektivum, ej om den enskilda furan.
På bilden ser man inte skogen för trädets skull.
I Nils Kreugers betydelsefulla bokkonst, som
för resten ej på allvar inletts så tidigt som
1895, finner man genomgående en strävan efter
fast kontur och koncentrerad verkan, som ej
finns här. Kreuger, vars kandidatur också
nämnts, kan ganska lugnt avföras. Makarna
Pauli, som eljest hörde till Heidenstams
illustratörer och vänner, kan även de lämnas å sido
857
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
