Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
genomgår allt liv. — Det finns många dikter
av samma kvalitet. Särskilt vill jag nämna
"Resan", "Kväll med ung man" och "Vid
kanten av förintelsen". Den senare, som också den
handlar om förintelsen och döden, är
inspirerad av det spanska inbördeskriget och besitter
en kuslig, halvt makaber skönhet.
Diktsamlingen får sin ryggrad av ett par
styvt och kraftigt genomförda större
kompositioner, av vilka den som givit samlingen sitt
namn är den förnämsta. Som så många andra
svenska diktare före honom söker Englund här
fånga stämningen i den nordiska
sommarnatten, sådan han upplevt den i sin barndoms
Hälsingland. Han finner utomordentligt
suggestiva bilder. Han kallar himlen blå som
fattigmjölken, och när skymningen faller lockar
han fram "en trött fågel med sorg i vingen"
som "flyr in i kvällens overklighet". Han väver
samman dimmor och skuggor, månljus och
vindsus med åldriga ödemarkssagor och med
människornas längtan efter befrielse. Han står
på samma linje i vår lyrik som Ola Hansson
i "Notturno", och han är besläktad med Gunnar
Ekelöf, som i modern tid fångat
sommarnattsdrömmarna som ingen annan. Englund har
lärt sig en del av surrealisterna. Men han är
fullt självständig och suverän i sitt
Finnskogs-Norrland. Han är, som Spaniendikterna visar,
långtifrån oberörd av det blodiga dramat ute
i världen. Tanken på döden släpper honom
sällan, och därför får hans naturstämningar
något av avskedstagandets intensitet. Han hör
inte till dem som flyr till naturen därför att de
tycker illa om människorna. Hans naturkärlek
är självklar och enkel, ej utmanande och
arrogant som så ofta i våra dagar. Hans nya
diktsamling borde beredas en framskjuten plats
bland höstens böcker, ty den äger den äkta
konstens liv. Olof Lagercrantz
Om Andes anledning
Vilhelm Ekelund: Pius salis —.
Tryckeriaktiebolaget Demokraten.
Hälsingborg 1945.
I "Väst-Östligt" säger Vilhelm Ekelund: "Så
länge man endast kan säga detta: ’jag har min
plan’ och allt vad därtill hörer, så är allt bra.
Det är det man bygger lifvet på, fast och godt
och ljust. Det är en helt ’barnslig’ sak, men
den är det enda starka. Konstnärer skulle
framför alla vara de som skulle begripa detta och
lära det åt andra; och det var en gång så. Nu
är det i konstens och tankens värld som man
har att finna de värsta kraftförödrarlärarne.
Ingenstans är svagheten och feminismen så satt
i högsätet som där."
I "Båge och lyra 1932" heter det: "Hvilken
outtömlig lyckokälla skulle ej Goethe betyda
för mänskligheten — om hälsa och klarhet vore
något som mänskligheten vore nog lycklig att
kunna ha något intresse för."
Sådana uttalanden finns det gott om i
Vilhelm Ekelunds skrifter. Vad som gör honom
så svårtillgänglig är delvis detta: han talar om
saker och ting som vi alla tror oss veta mycket
om, men som vi realiter vet mycket litet om,
och detta just därför att vi i grunden inte vill
veta någonting därom; de fåtaliga som verk-
ligen vet besked i dessa ting och söker bibringa
andra sin kunskap blir snabbt avfärdade med
en axelryckning eller frasen: "det verkar
glyt-tigt och ointressant". Vi applåderar det
fyrkantigt påtagliga, det underhållande, det
trevliga, det kvicka, allt sådant som vi menar kan
sätta krydda och sprätt på livet; sådant är ett
jagande efter vind och lämnar intet annat än
tomhet och baksmälla efter sig, det är Vilhelm
Ekelunds åsikt. Vi släpar på en skrymmande
och tung apparat kring levandet, därför hinner
vi aldrig riktigt med att leva, i riktig, hållbar
mening. Det enkla, det naturenliga, det raka
och ljusa, ja, det frågar vi inte efter. Och
Ekelund kan konstatera: hinc illae lacrimae.
I tusentals, tiotusentals variationer spelar han
detta tema. Han är en skiftningarnas och
syno-nymikens mästare. Gång på gång stannar man
i sin läsning och undrar hur det kan vara
möjligt att denne författare aldrig blir tråkig,
aldrig gör sig skyldig till en slapp tanke, en
slapp rad, ett slappt uttryck. Det är ju dock
om — enkelheten alltihop handlar! En
förklaring till denna aldrig sviktande "spänning"
finner man kanske däri att han ständigt tvingar
läsaren tillbaka till förut gjorda antydningar,
definitioner, inringningsförsök. Jag måste ha
876
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
