Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
inte faktiskt. Det är en stillsam vision av
helvetet, på en västkuststrand en solig
sommardag.
Där är händelseförloppet slut, men teoretiskt
vill man veta mer om förklaringen, och den
går ju också längre in. Disas krampaktiga
försök att gå upp i sin man på ett olycksaligt
ensidigt, sinnligt sätt är baksidan av hennes
oförmåga att nå verklig förståelse av honom,
att komma på samma andliga våglängd. Det
är den verkliga pinan för Paul, hennes säkerhet
på att hon begriper allting och hennes vägran
att följa honom på andra än de mest banade
tankevägarna. Han tror själv ett ögonblick att
han funnit det svar och den hjälp han behöver
på annat håll, hos en ung författarinna med en
begåvning av sällsam lyster. Men även han
finner att det är omöjligt att låta en annan
människa lösa sina problem åt sig. Den unga
kvinnan fladdrar ur hans hand som en fågel,
in i överspändhet och vansinne. Pauls läxa
är i grunden densamma som Disas, även om
han tar den åt sig lättare.
Vi har så många gånger på film sett
sysslolösa överklassfruar, som känner sig
missförstådda och gör odygd av pur ledsamhet, att det
är en chock att finna vilka sanna och giltiga
moraliska problem som kan ligga bakom ett
sådant förhållande. På filmernas
gottköpslös-ningar och gottköpstragik har man alltid mest
lust att svara med litet hälsosam statistik och
sociologiska välfärdsråd, men mot Margareta
Suber gör man inte den sortens invändningar.
Det hindrar inte, att "Mot rött ljus" bitvis är
lika underhållande som en film, med sina
interiörer just från filmvärldens arbete och
nöjesliv. Inte ens namngivna kända
stockholmspersoner saknas i bakgrunden, även om de gärna
kunde ha gjort det utan skada för bokens
standard. Kerstin Anér
Idealist avslöjad
Björn-Erik Höijer: Parentation. En mosaik.
Tiden 1945. 7: 50.
Björn-Erik Höijer är gruvornas och
gruvarbetarnas skildrare i den nyare svenska
prosan. Han har tidigare utgivit en roman,
"Berg-finken", och två novellsamlingar, "Grått berg"
och "Stjärnklart". Han framträdde dessutom
i september 1945 i radio med det lilla
skådespelet "En dag", kallat en "pjäs om
gruvarbetare, tillika spelmän". Höijer är en skicklig
människoskildrare, han har en förmåga att
med fint sinne för nyanser återge stämningar
och själslägen, och hans tekniska kunnighet
lämnar intet övrigt att önska.
I "Parentation" har Björn-Erik Höijer inte,
som delvis tidigare, lagt vikten vid
gruvarbetar-miljön, som endast skymtar i bakgrunden. De
agerande här tillhör i stället i första hand en
nykterhetsloge, där alltså sammanhållningen
kring idéerna är det bärande. Höijer har tagit
till sin uppgift att analysera en av logens mest
betrodda och aktade medlemmar, dess
mångårige sekreterare Emil Nordgren, som just har
avlidit och vars drag han låter framträda genom
att rannsaka vännernas tankar på själva
föremålets begravningsdag.
Denna analys är mycket medvetet upplagd.
Först möter man Nordgren-idealisten och
Nord-gren-den-troende-ordensbrodern. Men i de olika
berättarnas versioner framträder efter hand
nya Nordgrenar: först Nordgren-fanatikern, så
Nordgren-skeptikern och slutligen — i ett
efterlämnat brev från den döde till sonen Rudolf,
som blev alkoholist och till familjens skam
måste utträda ur logen —
Nordgren-relativis-ten, Nordgren som inser och ångrar sin
hårdhet, sin intolerans och som i en hänsynslöst
uppriktig bekännelse avslöjar sig som en
människa med lika stark dragning till lastens
omtalade brunnar som sin "förfallne" son:
Nordgren-libertinen.
Redan ett kort referat torde ge en aning om
kompositionens skicklighet. Med en
detektivromans dissekerande metod avslöjas här en
människa i hela hennes våldsamma kontrast
mellan yta och inre. Emil Nordgren har gömt
sig bakom en rustning, den ideella
pliktmänniskans rustning, som är hans förtvivlade skydd
mot att fullständigt drunkna i sin nattsida.
Jämför man "Parentation" med Höijers
föregående roman, "Bergfinken", framträder både
dess förtjänster och svagheter med tydlighet.
"Parentation" är mera intellektuellt tänkt. Den
svarar utan tvekan upp mot sitt kanske något
preciöst angivna löfte att vara "En mosaik",
den är absolut perfekt som komposition, och
den är som människostudie både säker och
gripande. I de flesta av dessa avseenden står
"Bergfinken" tillbaka för den nya romanen.
884
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
