Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
det sättet till sentimentalitet. (Vem är för resten
"ljusets ängel"?) Det finns moraliskt
oförvitliga och fasta karaktärer utanför kristendomen.
Den som i en politisk, en nationell situation
som denna ställer problemet endast på linjen
"med eller utan Kristus?" måste sägas ha ett
ensidigt och dogmatiskt perspektiv på
världsläget och människorna. Jöran Mjöberg
Italiensk människokunskap
Alberto Moravia : De likgiltiga. Översättning
av Karin de Laval. Bonniers 1945.
11:50.
"En lättings drömmar", Moravias hösten
1943 till svenska översatta novellsamling, kunde
föra tanken till en Anatole France, uppvuxen
i ett hårdare tidsklimat, mindre älskvärd och
familjär, mörkare i rösten, bittrare och kanske
en smula friskare. Den nu på en utmärkt
svenska (om troheten mot originalet kan jag
tyvärr inte yttra mig) gjorda översättningen
av hans roman "De likgiltiga" kan påminna
om Tjechov. Som ett verk av en några och
tjugu års yngling är den häpnadsväckande,
men den är också högst anmärkningsvärd som
psykologiskt inträngande människoskildring
överhuvudtaget. För övrigt är det en roman,
egendomlig även på andra sätt än genom
bråd-mogenhet och skärpa. En beklämmande trist
miljö — italiensk kvasiöverklass — är skildrad
med rysk fyllighet, förtätad atmosfär och
psykologisk nyansering och bakom den tryckande
instängdheten, den gråa småsintheten,
tarvligheten och egoismen, återgivna med självfallen
naturlighet, utan överdrift och utan någon falsk
ton, förnimmer man — liksom hos Tjechov —
en underström av allvar och renhet. Men under
det att man hos Tjechov framför allt känner
författarens stora medlidande med sina
personer som allesammans mer än något annat
är ensamma och omgivna av ett tungt
vintermörker, i vilket våren ter sig oändligt avlägsen,
stiger ur Moravias roman en anklagande
protest, bemängd med leda och äckel. Det är
ovanligt att stöta på demaskeringar, så skickligt
gjorda som den unge Moravias, utan den både
hemliga och uppenbara njutning vilken
intelligenta författare inte sällan erfar när de
dissekerar människor ur sin omgivning, avsevärt
underlägsna dem själva i intelligens och
psykologisk analys. Inför Moravias
avklädnings-scener, mera obarmhärtiga än många andra
författares, har man inte intryck av att lyssna
till artistiskt skvaller. Fastän man kanske inte
kan ge direkta belägg för sin uppfattning är
man nämligen hela tiden starkt övertygad om
att författaren innerst verkställer en uppgörelse
inte bara med sin omgivning utan också med
sig själv. Det ligger en stämning av vånda och
uppror bakom Moravias ungdomsverk som utan
scenanvisningar om en bestämd lokal och tid
och utan att med ett ord beröra politiken i själva
verket ger en bild av ett så att säga
avpolitiserat fascistiskt privatliv. Den fascistiska
sinnesförfattningen bottnar ju i en tro på
brutaliteten och framgången som de enda realiteterna,
men också i en likgiltighet som, villigt eller
motvilligt, accepterar dem. Och det är mot
denna likgiltighet — egen och andras — som
Moravia riktar sina till det yttre behärskade,
men av en inre ångest framdrivna protester.
Leo är en diktator i det privata, en sexuell och
ekonomisk erövrare, hans åldrande älskarinna,
Mariagrazia, och hennes dotter Carla (som
också blir hans älskarinna) är hans lojala eller
underkuvade undersåtar. Sonen Michele,
slutligen, är denna ruttna privatstats Hamlet, men
en Hamlet utan resning, utan kraft till annat
än en uppstramad, på en gång falsk och äkta
indignation. Vore den fascistiska mentaliteten
med sin dubbla aspekt av brutalitet och
likgiltighet bara en italiensk företeelse från
1920-och 1930-talen skulle en roman som "De
likgiltiga" huvudsakligen ha historiskt intresse.
Men innerst är den internationell och ganska
tidlös och Moravias roman påminner inte bara
om stämningarna i rysk litteratur från
sekelskiftet utan har samma dova ångest som den
som genomgår en Hjalmar Bergmans
ungdomsverk. Atmosfären i "De likgiltiga" är
densamma som härskade i "Solivro" eller i
"Familjens renhet" och Moravias problem är inte
främmande vare sig för Shakespeare eller för
"Misantropens" diktare. Ärlighetens och de
sanna känslornas inflation är i grunden en
konstant företeelse.
892
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
