Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som slår igenom den konstnärliga klangbottnen
är nog för att beröva boken den där mörka,
oroande suggestionskraften som gjorde "Ljus
i augusti" till ett så eggande konstverk.
Möjligheterna är barmhärtigare utan att man riktigt
vet om det är berättigat — man har en envis
förnimmelse av att Nonnie kommer att föda en
Christmas, om inte aborten blir av i tid.
Den mästerliga översättningen är signerad
Erik Lindegren. Stig Dagerman
Tidens narr
Aldous Huxley: Tidens narr. Översättning av
Nils Holmberg. Wahlström &
Widstrand 1945. 9: 50.
"Kontrapunkt" hörde till ens ungdoms
litterära upplevelser — hur kunde man inte dess
kontrapunktiska temata på sina fem fingrar ...
Numera lockar den knappast till omläsning.
Men mitt ibland ordfyrverkerierna och den
snobbism som tycks oupplösligt förenad med
Huxleys själva författartyp måste det ändå ha
funnits ett avsevärt mått av äkta stingande oro
och frätande röntgenhat mot människolivets
diaboliska och apliknande uppenbarelseformer.
Sedan "Kontrapunkt" äro många dagar farna.
Huxley har funnit sin väg in i mystiken och
är som bekant verksam i ett forskningsinstitut
i Kalifornien. Han är fast övertygad om att
enda möjligheten till fred ligger i en gemensam
metafysik som alla accepterar, även om inte
alla förmår klart och med självständig
intuition uppleva den. "Tiden skall taga slut en
gång", citerar han efter Shakespeare; det är
ett brutalt faktum, men var och en som
verkligen vill det kan i sitt inre bli medveten om
"sitt genomskinliga väsen", detta som förbinder
oss med "den gudomliga grundvalen", något
evigt och tidlöst, och därigenom undgå att bli
tidens narr och livets slav. I sig själv är
människan oändligt rik, subtil och sammansatt,
men våra privata liv blir ändå enformiga
som mönstren på linoleummattor.
Pseudoreli-gionerna — klass, nation och parti, konst och
kultur — är, säger Huxley, utomordentligt
givande vidskepelser för dem som har talang
för dem, men objektivt betraktade, "hur
obeskrivligt konstiga, löjliga och sataniska är de
inte då!". Denna övertygelse predikar han i
"Tidens narr" med en sällsport samlad och
målmedveten energi. Icke utan skäl talar han
om "den outsläckliga glöd som utmärker de
bräckliga och nervösa temperamenten". Lysande
lärdom och torrsprakande kvickhet samarbetar
i en enda riktning; läsaren bör helst förse sig
med moderna encyklopedier, men tråkigt har
man inte.
"Tidens narr" är till det yttre en
bildningsroman av äkta snitt. Sebastian, en ljuslockig,
serafiskt leende, sensuell och ytterst brådmogen
engelsk gosse, född att arbeta med ord och
idéer, blir under en vistelse i Italien utsatt
för en korseld av inflytelser. Pappan är
hyper-moralisk, hyperaktiv, en inkarnation av det
utpumpade Västerlandet, en typisk
"kommissarie" för att använda Koestlers term —
symboliskt nog har Sebastians mamma rymt
från honom. Så är det morbror Eustace,
den gamle vällustingen och livsnjutaren som
avlider av hjärtslag, men vars immateriella
väsen sedan i återkommande avsnitt av
romanen snurrar runt i universums virvlar,
fruktande framför allt det outhärdliga
sannings-ljuset som vill genomlysa honom, erfarande sitt
jag såsom fläckat av mögel och rost och dock
tvingad att tills vidare rotera i
sinnesnjutningens, cigarrdoftens, hånskrattets och
för-nekelsens tröttande banor. I Sebastians närhet
befinner sig också Eustaces svärmor, den fossila
gamla damen, en slags kvinnlig
kommissarietyp, talande med "underofficersröst". Och där
är de människor som alltför tidigt och med
olyckligt resultat besmittats av godhet: den
erotiska kannibalen mrs Thwale och den veligt
snälla mrs Ockham som inte kan leva utan offer
att tycka synd om. (Jfr Lars Ahlins
"änkför-giftad"!) På samma gång som man drar en
lättnadens suck över att dessa missfoster i
människohamn endast är idéer, beundrar man
Huxleys stränga intellektualitet och lysande
kunskaper om själens mögelfläckar och
cancersymtom.
Romanens enda motpol till tidens narrar är
bokhandlaren Bruno Rontini, en förfinad
variant av Lawrence-gestalten Rampion i
"Kontrapunkt". Hans väsen har mycket av den genom-
899
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
