Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - December. N:r 10 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ursprungliga germanerna och slog sig ner i
Preussen." På ett annat ställe förklaras det
naturligtvis, att riddaridén om följeskapet (en
typisk mansförbundsidé) utvecklades av de
gamla germanerna. Gunnar Brandell
Kortare anmälningar
Peter William Nisser: De försvunna.
Bonniers 1945. 8:50.
Nissers roman "De försvunna" har, helt
omedvetet, blivit en givande materialsamling
för studiet av det slags idealistisk fantasi som
är sysselsatt med att krampaktigt flytta över
det banala till det överspändas plan. Själva
absurditeten i en dylik fantasivärld kan
knappast exemplifieras bättre än genom författarens
berättelse om de tre österrikiska soldaterna som
under full flykt från Stalingrad på sina
värkande axlar bär sin stupade löjtnant
ned-stoppad i en, trots brådskan, med stor möda
hopsnickrad kista genom — som det
förefaller — flera guvernement. Men denna likfärd
är samtidigt en utmärkt symbol för själva
innehållet i en löjtnantsromantik i moll. Den ger
ett lika fullödigt uttryck åt dödskulten som åt
svärmeriet för meningslösa offer och tomma
gester, den förenar drömmarna om barnafrom
soldatlojalitet med drömmarna om en
oemotståndlig befälscharm och den utmynnar fullt
stilenligt i ett militärt pliktbud: att rädda lik åt
fosterjorden. Den fallne löjtnanten, Paul von
Taxis, är också utomordentligt lämpad för att
inspirera till fantasier av denna art.
Härstammande från en ätt, ryktbar för sina framstående
krigare, förbinder han en enastående militär
duglighet med en mänsklig ädelhet som är utan
konkurrens. På ett något lägre plan står — som
sig bör — bokens många upphöjda bifigurer,
men de har alla den likheten med Paul von
Taxis att man helt enkelt inte kan få någon
konkret bild av dem. Författaren har avstått
från att genom ett språkkonstens förledande
trolleri eller en realistisk fantasis suggestiva
detaljer förankra — om också skenbart —
•dessa ogripbara drömgestalter i verklighetens
värld. Som motvikt mot så mycken
osubstantiell ädelhet har han i en enda scen velat
koncentrera krigets hela fasansfullhet. Men
skildringen av den österrikiske soldatgossens drunk-
ning i latringropen överskrider i mitt tycke
genom sin äckliga ruskighet å andra sidan
nästan gränsen för vad man vid ett neutralt
skrivbord bör kosta på sig. Jag undrar om inte
de svenska författarna gör klokt i att avstå från
att i sin fantasi försöka övertrumfa de
erfarenheter som otaliga människor på kontinenten
har fått betala så dyrt, särskilt som det bland
dessa människor troligen finns några författare
till framtida verk, som sannolikt kommer att
ge en både mera skakande och mera
övertygande bild av krigets verkliga ansikte.
Knut Jaensson
Per Nilsson-Tannér: En fågel i min hand.
Me dens 1945. 11:50.
Fågeln i handen symboliserar
förnöjsamheten, den norrländske bondens slitsamma lott,
den beprövade, trofasta kärleken. De osäkra tio
fåglarna är industrialismen, turismen, jäktet,
den nya tiden och dess ondska. Det är med
andra ord ett rousseauanskt evangelium
Nilsson-Tannér predikar. Hans bok är medvetet
och understruket tendentiös, men man kan inte
säga att den har lidit av detta. Tvärtom. Det är
författarens hänförelse för den orörda
fjällbygden och hans hätskhet mot kulturens
tvivelaktiga välsignelser som inspirerat de starkaste
sidorna i boken och några av de bästa
scenerna, såsom uppgörelsen mellan
svenskamerikanen Janne, som prövat på att ha piskan
över sig och inte vill sälja sin frid för pengar,
och den framåthetsande fabriksbyggaren
Liljevall, som inte kan se en fjällsida utan att
associera den med ett turisthotell. Det må vara
att man ofta genomskådar knepen, idyllen i
Blåselets fjällby kontrasteras för grällt mot
stämningen av guldgrävarslödder kring den
nya fabriken. Författaren lyckas ändå få sitt
patos att smitta av sig, nian känner en dyster
skadeglädje när fabriken brinner ner, och det
är otvivelaktigt ett kriterium på att han lyckats
åtminstone i detta.
Mindre övertygande är det andra inslaget
i boken, historien om den hemvändande f. d.
straffången Berger. Man har en känsla av att
författaren här försökt få med ett psykologiskt
förlopp, som skulle skänka djup åt
personskildringen, men att han inte lyckats arbeta in det.
Det blir ett romanuppslag som stannar i växten.
Bortsett från några mindre episoder skulle
handlingen och huvudpersonens senare öde
905
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
