Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Stina Aronson: Sötebröd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SÖTEBRÖD
mer. Efter hand tilltog kylan i pörtet och nådde
hennes medvetande med bud att det led mot
morgonen. Hon nös. En röst inom henne
började resonera om att hon borde stiga upp. Det
var dags att hon tvättade sig och fick fram
helgdagskläderna om hon skulle bli resklar
i god tid, sade den. Men när hon ville resa
sig upp, lade sig den tunga fallen som ett
järnband över bröstet. Hennes kropp gav efter
för en förtrollad lättja, en på en gång fysisk
och psykisk försagdhet som egentligen var en
ungmökänsla.
Sen somnade hon om igen och hade den
angenämaste dröm.
Hon gick på en myräng, där den beska lukten
från rötterna var hälsosamt stark som medicin.
Den stack henne i näsan likt lappen Sturks
odör, översatt till sval friskhet. Sonen var
i hennes sällskap. Han var gänglig och verkade
förvuxen, som en mans reslighet blir när han
är född av småväxta föräldrar. Hans ansikte
var långlagt och blodfattigt med en lång slapp
överläpp lik en mule. Modern ledde honom vid
handen som när han var barn. Vägen förde
över stråiga tuvor, så att fötterna försvann i det
fina gräset. Ibland vände hon sig emot honom,
milt vädjande. Ty hon visste inte vart de
ämnade sig. Frågan svävade på hennes läppar,
men i detsamma gjorde hon en upptäckt som
förstummade henne. Det var inte längre sonen
utan den gamle lappen Sturk som var hennes
följeslagare. Han gick barhuvad som barnen.
Och samma innerlighet strömmade från hans
hand in i hennes som när det nyss gällt den
avhållne ende sonen. Hon vaknade förundrad.
Elden hade fräst till. Svärmar av gröna
gnistor så små som dammkorn sköt upp i
rökgången, vilket kom sig av att lappen Sturk
använt torrt enris som tändvirke. Han var
redan uppe. Redde med sitt skohö, som han
höll på att torka på hällen. Emellanåt stod han
kapprak, och då var han knappt högre än
höstolen bredvid sig.
— Jag tänkte du sku behöva nalta värme
medan du byter på dig dina bästa kläder, sade
han. Ty hans instinkt eller kanske någon
förborgad visionär reflex gjorde klart för honom
att värdinnan var vaken. Han hade inte vänt
sig om. Kvinnans hand lirkade redan med
sängdörren. Hon teg till att börja med.
— Jag är sjuk, gnällde hon plötsligt.
Det fanns inte ens gråt i hennes röst, snarare
ett slags otålig beslutsamhet, ett barnsligt
lögnaktigt tonfall. Och det var som hon talat för
sig själv eller ut i rummet till skuggorna.
— Vad felas dig? frågade lappen Sturk.
— Det är krampen som sätter åt mig ...
Hon led av en underlivssjukdom som hon
aldrig fått någon bot för. Det var ett
livmoders-framfall. Periodvis ansattes hon av knivskarpa
smärtor, kallsvetten rann om henne, inälvorna
i buken ströp åt som tjuder. Hon kunde varken
stiga upp från mjölkpallen eller släpa sig
tillbaka in i pörtet, ifall hon befann sig i fähuset.
Sen gick det över, och då var hon vällustigt
svag. Men om dessa kroppsliga kriser kunde
hon ju inte yppa något för en främmande man.
Hon slöt munnen och låste den genom att suga
in läpparna. Dessutom hade hon inga plågor
denna gång och var inte omtöcknad. Hon
endast tänkte envist: Jag är sjuk. Men hon tog
kanhända sin sällsamma ombytlighet för ett
anfall. Ty hon hade ändrat sig. Det var just när
hon sköt upp sängdörren. Till dess hade
avsikten att anträda resan samma morgon bott
orubbligt i hennes hjärta. Som fingrarna rörde
vid träet fick hon emellertid en impuls att vänta
till nästa dag. Den var som en elektrisk stöt.
Uppskov! En telegramorder bara utan
närmare angivna skäl. I brådskan lämnades det åt
hennes eget gottfinnande att konstruera dem.
Hon jämkade på benen under den klibbiga
får-fällen. Vad hon kunde minnas hade något
liknande aldrig hänt henne. Ty hon förnam sitt
hastiga ombeslut som ett ingripande av någon
annan. Men inte så klart som det sägs i färdiga
2 BLM 1946 i
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
