Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Stina Aronson: Sötebröd. Novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STINA ARONSON
ord. Det hon hade främst i medvetandet var
egentligen att håret kändes tovigt efter natten.
Hon hade vaknat upp till sin kvinnliga natur
nu. Sen kom en trygg känsla av att det hela
var förberett och lovligt. Då såg hon upp,
klarögd och tacksam för sin sömn.
Eldskenet spelade i breda våder över väggen
och sängen och med en liten spetsig flik över
hennes kind. Det var en ojämn eld, som
morgoneld alltid är. Den hade utlöpare som strök
farligt nära det ångande skohöet.
— Jag far i morgon i stället, när jag är
starkare...
— Nå, du far i morgon i stället, sade lappen
Sturk tafatt. Han hade aldrig varit gift och
tvekade inte som de äkta männen att jaka till
en kvinnas jämmer. Hans korta axlar sluttade
på ett nästan vanskapt vis. Det var endast
bördor som gjorde dem till riktiga lemmar.
— Bussen far igenom byn även på
onsdagen.
Den gamle mannen nickade. Han höll rakar,
utsträckt i höger hand och passade elden med
små knyckar som om han styrt en korren med
tömmen. Hans blick gladdes åt lågornas fart.
Värdinnans ändrade resplan välkomnade han
också. Han tyckte om småhändelser som hans
trägna hjärna fick forska i och förstora upp.
Det kunde vara ett utslag av ålderns nervositet
för tomheten helt enkelt, Stopp där du, befallde
han en låga. Sen frågade han:
— Är det illa med dig?
— Jag vet inte, svarade Emma Niskanpää
sanningsenligt. Hon hade sjunkit tillbaka på
kudden och runkade självupptaget med huvudet
i gropen som ett spädbarn i vaggan. Om en
stund hörde hon skrammel av porslin.
— Drick, så blir du varm!
Lappen Sturk stack in huvudet genom
sängdörren. Hon såg hans öra med en brunröd
hårtofs kring hörselgången tätt framför näsan på
sig. I örnsibbarna dinglade tunna
mässingsringar som på en kvinna. Även hans rörelser
var som en kvinnas, och hans röst var tröstande
som en kvinnlig vårderskas. Emma Niskanpää
tog det rykande kaffet ur hans hand utan ett
ord, så förlägen blev hon. Ty det hände aldrig
att husbönderna passade upp sina kvinnor. Det
var endast under trolovningstiden som en ung
man bjöd kaffe åt kärestan innan han lämnade
henne att sova ensam en timme före ottan.
— Ställ ifrån dig koppen vid sängfoten när
du har druckit, sade lappmannen. Jag må se
åt att komma mig i väg till fähuset. Det är
tid nu.
Och han tände lyktan med en brinnande
sticka och smög sig ut hukande som han gjort
på kvällen. Men dessförinnan hade han makat
ihop eldbränderna och lagt på mera bränsle.
Nu var gnistorna i rökgången färre och större.
De liknade blommor på bar kvist.
Underkäken föll ner på den gamla kvinnan.
Samtidigt sköt näsryggen upp till en brant
kam. Mellan dem bildade munhålan en livlös
grotta, ett tomt brunnshål. Hon såg ut som hon
låg i dvala men var likväl vid medvetande. Hon
var mitt i en drömlik lek som i själva verket
var hennes tillstånd. Hennes gamla kropp miste
sin tyngd och sin orena värme och blev som
en snöflinga. Verkligheten omkring henne
upplöstes. Nej, den fanns kvar, och hennes syn
var gumskarp och misstänksam som förut, men
igenkännandet svek henne. Eldskenet flackade
och ritade en vass strimma i ett föremål
ovanför hennes huvud på väggen mittemot sängen.
Vad är det? tänkte tankarna frågvist. Ty
däruppe under taket hängde ett flintlåsgevär från
Karl XII:s tid, som hennes förfäder mött
vargen med. Hon hade betraktat det med
vördnad sedan sin barndom, men i denna stund
var hon okänd med det. Och hon frågade sig
också: Vem är jag? Och till svar ville hon
skratta.
Därpå blev hon orolig över sitt
välbefinnande och började intala sig försiktighet.
Hon hasade sig upp på armbågarna och
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
