Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - T. S. Eliot: Författaren och Europas framtid. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRFATTAREN OCH EUROPAS FRAMTID
utrikespolitik genom ett Nationernas förbund,
vore freden tryggad för alltid. Detta var en
uppfattning som förbisåg den europeiska
kulturens enhet. Vid slutet av detta krig kommer
begreppet fred snarare att förknippas med
begreppet effektivitet, d. v. s. med sådant som
kan planeras. Detta vore att förbise mångfalden
hos den europeiska kulturen. Inte så att
"kulturen" löper risk att bli bortglömd — jag tror
tvärtom att den skulle sitta säkrare om det
talades mindre om den. Men i allt detta tal om
"kultur" är uppfattningen om en europeisk
kultur — en kultur med flera underavdelningar
som inte har med de nationella gränserna att
göra, och med olika, varandra korsande
kontakttrådar länderna emellan — föga
framträdande, och det är fara för att de olika
kulturernas vikt och betydelse kanske kommer att
betraktas som proportionell med respektive
nationers storlek, invånarantal, rikedom och
makt.
Jag har nämnt problemet regionalla skiljaktig,
heter i fråga om ras och kultur inom en nation
(t. ex. inom Storbritannien) inte bara som en
belysande analogi till skiljaktigheterna inom
Europa, utan därför att jag anser att de båda
problemen i grund och botten är ett och
detsamma. Jag tror inte att en sammanlänkning
av de främsta regionala kulturerna i Europa
är möjlig såvida inte var och en av enheterna
inom sig själv företer avsevärd mångfald. En
absolut enhetlig nationell kultur, en sådan som
tyska ideologer och politiker under de senaste
hundra åren och ännu länigre har strävat att
upprätta i Tyskland, har, vilket lätt framgår
om man ser saken rent politiskt, en tendens att
bli ett hot mot sina grannar. Något som inte
lika omedelbart faller i ögonen är att en så
absolut enhetlig kultur ur kulturell synpunkt
är ett hot mot sig sj älv. Vi kan alla konstatera,
att inom en nation där medborgarna har
fostrats att betrakta varandra som bröder,
intensifieras broderskapet av ett gemensamt
hat mot främlingar och intensifierar i sin tur
detta. Vi kan till och med påstå, att en nation
där det inte förekommer rätt mycket inre kiv
och strid, inte kan vara en önskvärd medlem
av de europeiska nationernas samfund. Jag tror
t. o. m. att en nation som kulturellt sett är
absolut enhetlig upphör att frambringa någon
kultur, att det alltså måste finnas ett visst inre
kulturellt kiv för att en nation skall förmå
prestera något i fråga om konst, tänkande och
andlig aktivitet och på så sätt lämna sitt bidrag
till Europas kultur.
Att uppnå en konstruktiv balans mellan lokala
och rasliga krafter inom en enda nation eller
mellan Europas nationer förefaller mig dock
ingalunda så lätt som professor E. H. Carr och
vissa andra teoretiker tycks tro, som uteslutande
tar sikte på rent politiska problem. "Det finns
allt skäl att anta", säger professor Carr i sin
"Conditions of Peace", "att ett avsevärt antal
walesare, katalaner och usbeker har fullt
tillfredsställande löst problemet att betrakta sig
som goda walesare, katalaner och usbeker i
vissa sammanhang och goda brittiska, spanska
och sovjetryska medborgare i andra." Jag
känner inte till något avsevärt antal katalaners
och usbekers uppfattning om saken, men vad
walesarna beträffar förefaller mig professor
Carr ha besvarat en fråga som ingen walesare
skulle ställa. Det stora flertalet walesare
betraktar sig säkerligen som både "goda walesare"
och "goda britter" (oavsett det faktum att
walesarna i högre grad än de flesta på denna ö
har härstamningens rätt att kalla sig britter -—
men mr Carr har varit professor i Aberystwyth,
så den saken bör han känna till); problemet
för dem är huruvida den walesiska kulturen
kommer att kunna hävda och utveckla sig under
den press i riktning mot odifferentierad
uniformitet som utövas från London. Samma fråga
gör man sig i Skottland, och samma fråga
bordte man göra sig i varje engelskt grevskap
som ärmu inte har uppslukats av London eller
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
