Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - T. S. Eliot: Författaren och Europas framtid. Översättning av Sonja Bergvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. S. ELIOT
någon stor provinsiell industristad. Och om alla
delar av Storbritannien förlorar sin lokala
kultur, kommer de inte att kunna bidra till
utformningen av en brittisk kultur, och följden
blir att Storbritannien inte kommer att ha något
bidrag att lämna till Europas kultur.
Jag har antytt att Europas, inklusive de olika
beståndsdelarnas, kulturella hälsa är oförenlig
med extrema former av både nationalism och
internationalism. Men orsaken till den sjuka,
som förstör själva den jordmån där kulturen
har sina rötter, är inte främst de extrema
idéerna och den fanatism de stimulerar utan
snarare den moderna industrialismens
obevekliga tryck, som alstrar de problem som
de extrema idéerna försöker lösa. Den
ingalunda minsta av industrialismens verkningar är
att vi blir andligen mekaniserade och sålunda
försöker prestera tekniska lösningar på problem
som i grund och botten är /läsproblem.
Det ser kanske ut som om jag på de
föregående sidorna mer och mer har avlägsnat
mig från ämnet för denna uppsats: författarens
ansvar. Politiska problem kommer även i
fortsättningen att behandlas av politiker och
ekonomiska problem av nationalekonomer, och del
måste alltid förekomma kompromisser mellan
de politiska och de ekonomiska synpunkterna.
Och liksom politik och nationalekonomi inte är
två helt skilda verksamhetsområden som på ett
tillfredsställande sätt kan handhas av två
sinsemellan oberoende specialistgrupper, kan inte
heller det "kulturella" området isoleras från
någotdera av de båda andra. Det skulle vara
mycket bekvämt om så vore, och om
författarna och andra som kan sägas ha "kulturella"
frågor till sin speciella angelägenhet, kunde
fullfölja sinia planer oberoende av vad som
händer på det politiska och ekonomiska planet.
Antagandet att det går att göra en sådan klar
boskillnad mellan de olika verksamhetsgrenarna
ligger tydligen bakom ett sådant uttalande av
professor Carr som detta:
’"Förekomsten av en mer eller mindre
homogen raslig eller språklig grupp, förenad av en
gemensam tradition och uppehållandet av en
gemensam kultur, får inte längre utgöra ett
oemotsägligt skäl för etableringen eller
bibehållandet av en oberoende politisk enhet."
("Con-ditions of Peace", s. 62.)
Man kan inte säga att uttalandet, som det
står, är oantagbart. Men det behöver
förtydligas, ty annars skulle man därav kunna dra
slutsatsen att "kulturen" inom "ert mer eller
mindre homogen raslig eller språklig grupp,
förenad av en gemensam tradition och
uppehållandet av en gemensam kultur" kan blomstra
oförsvagad oavsett graden av politisk
sub-ordination. Med andra ord, jag ställer frågan
huruvida kulturen hos en sådan grupp kan
förbli oberoende utan en viss grad av
politiskt oberoende -— men å andra sidan hävdar
jag, att total kulturell autarki är oförenlig med
förekomsten av en gemensam europeisk kultur.
Världens verkliga problem är i praktiken en
sammanfattning, vanligen en
sammanblandning, av politiska, ekonomiska, kulturella och
religiösa hänsyn. I en eller annan situation
uppoffras ett eller flera av dessa till förmån
för det som i denna situation är det mest
tvingande, men vart och ett av dem är
förbundet med de övriga.
Författarens ansvar i vår tid består enligt
denna uppfattning inte i att ignorera politik
och nationalekonomi, och naturligtvis inte
heller i att överge litteraturen för att kasta
sig in i debatt om ämnen som han inte förstår.
Men han bör vaksamt ge akt på politikers och
nationalekonomers göranden och låtanden för
att kunna kritisera och varna, när politikernas
och nationalekonomernas beslut och handlingar
ser ut att kunna få kulturella konsekvenser.
Dessa följ der bör författaren rusta sig att kunna
bedöma. Politiker och nationalekonomer tänker
vanligen inte på de eventuella kulturella
konsekvenserna av sin verksamhet — författaren
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
