Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Från bokhyllan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÅN BOKHYLLAN
återgivet bergslagslandskap i höstskrud. Man
ser rätt ofta det påståendet, att Bergman inte
kunde skildra natur. Uppenbarligen kunde han,
om det passade hans syften.
Finns det några svagheter i "Mor i Sutre"?
Det gör det nog. Om man betraktar boken
som en roman, måste man anmärka på vissa
omotiverade och oförklarade inslag i
händelseförloppet, t. ex. länsmans plötsliga uppdykande
på Sutres vind. Dessa saker kan man emellertid
se bort från; de är av stark dramatisk verkan,
och boken har här hela tiden betraktats som en
tragedi. Väsentligare är från den synpunkten
att den dramatiska linjen tappas bort ett tag
mot slutet. Där finns ett parti, som med fabulös
skicklighet återger morans drömmar, när hon
har slumrat till på bänken i köket. Drömmarna
är mycket belysande, framför allt genom
sammanblandningen av Daniel och en ung man,
som intresserade morän en gång för länge
sedan, långt innan hon visste något om Sutre.
Här ges den innersta förklaringen till det som
svärdottern kallar morans högfärd: hon har
trots all anpassning aldrig upphört att vara av
annan art än folket på Sutre. Fiskarflickans
dröm om den ljuse j ungmannen lever i Daniel,
som också är annorlunda. Morans
moderskärlek är inte bara härsklystnad, inte bara
kompensation för ett dåligt äktenskap, den är
någonting av den öppna, positiva livsviljan.
Greven formulerar det sedan, i
avskedsögonblicket. Vad är moderskärleken? "Livsbegär
brinner också i min enkla mekanism. Men
värmer ingen, knappt mig själv. Mig tycks, att
det måste vara elden. Utan attributer. Elden
utan namn. Elden utan mål. Elden utan bränsle.
Elden, efter vilken eld fått sitt namn. Primus
motor. Som tjänar alla sina tjänare, onda och
goda. Som icke känner ont och gott. Ofattligt
stark. Ofattligt lättledd. Ofattligt lätt bortledd.
Stjäls av första kalla hand, som fryser."
I själva finalen återtas den dramatiska
hållningen. Genom hela boken visar Bergman sin
märkvärdiga förmåga att ge människornas
känslor och tankar genom beskrivning av deras
gester och rörelser. Allt det som skådespelarna
skulle fyllt i på scenen, om texten bara bestått
av repliker, det har Bergman låtit läsaren se.
Den enleverade flickan säger t. ex. knappast ett
ord — hon kan ju inte svenska — men hur
lever inte hennes känslouttryck! På slutsidorna
har Bergman med liknande medel givit en
gripande framställning av morans ordlösa sorg.
Mor i Sutre är den verkliga mäter dolorosa
i Bergmans produktion. Maria i hans
ungdomsdrama är det inte; hon är en kvinna av trots
och mörk triumf. Farmor är det inte heller;
det finns i hennes moderskärlek för mycket av
härsklystnad och egocentricitet.
Om "Kung Fjalar" har det förts en lång
diskussion. Man har harmats över att Fjalar skulle
straffas just för att han ville det goda. Såvitt
jag vet har inte "Mor i Sutre" diskuterats från
motsvarande aspekt. Men förefaller det inte
som om uppläggningen vore densamma: Mor
i Sutre har kärlek och klokhet och en liten
smula övermod — just därför skall hon
drabbas i sin ömtåligaste punkt, älsklingssonen?
Menar Bergman detsamma som Runeberg: att
det viktigaste är att man är ödmjuk inför
gudarna?
Det är oerhört svårt att svara på den frågan.
Det finns i Bergmans verk flera påfallande
lov-prisningar av ödmjukhetens kardinaldygd. Men
där finns också annat, och det är kanske
bottenskiktet. Den stämning som bär upp "Maria,
Jesu moder" är till stor del hat mot Gud och
uppror mot världsordningen. Samtidigt
beundrar dock Bergman Jesus för att han inte hatar
och inte gör uppror, vilket vore motiverat.
I "Mor i Sutre" står man inför det förhållandet,,
att Bergmans sympatier påtagligen ligger hos
morän och de båda ungdomarna. Man har
egentligen inte något intryck av att han tar
världsordningens parti, även om han låter bli
att rasa mot den som i ungdomsdramat. Kanske
kommer man sanningen närmast, om man
antar, att problemet var olöst för Bergman
själv. Han vacklade i sitt ståndpunktstagande.
Men hans innersta böjelser låg nog hos dem,
som var så livsdugliga, att tillvaron hade svårt
att stuka dem. Örjan Lindberger
44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
