Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
verket mot all förväntan börjar ske, slår
stämningen om och han blir den lilla stadens
sensation och stolthet. Dock blott så länge undret är
färskt och påtagligt. Sedan är han snart glömd
av alla utom de närmaste, som älskat honom
och fortsätta att leva sitt liv i hans tysta och
stora skugga.
Ett ganska ovanligt ämne för en pjäs, om
också ej helt unikt som berättelse;
förvandlingshistorier ha ju under åtskilliga tider varit
mycket omtyckta (ej blott på Ovidii tid), och
under 1920-talet fick världslitteraturen
veterligen flera moderna tillskott: Garnetts "Lady
into Fox" ("Kvinnan, som förvandlades till
räv") och Kafkas "Förvandlingen" äro väl de
bäst kända exemplen. Men det är nog ej utan
att denna brevbärarhistoria kunde förtjäna
nämnas som nummer tre i triumviratet. Medan
de andra nämnda i stor, tyglad bitterhet gjort
metamorfosen till symbol för förfrämningen
mellan människor, så står den hos A yre som
sinnebild för övergången från ytligt till
väsentligt —- från död i livet till liv i döden, kunde
man också säga — denna
sherwood-ander-sonska motsättning, som kanske på goda
grunder blivit ett ofta förekommande tema för den
djupare Litteraturen just i Amerika. En varm
och rik lyrisk ton strömmar ut från berättelsen.
Synd att den inkl ätts i scener med så många
kraftlösa repliker och så alltför enformiga,
utan levande rytm och fantasi. Ej så, att det
hela blivit trögt patetiskt — nej, det trivsamma
och småpratiga är väl tillgodosett, men icke
behovet av rytm och omväxling.
Pjäsen har två stora roller: brevbäraren och
hans hustru. Brevbäraren är den lilla
människan, i vars själ det stora och utomordentliga
tar gestalt, det inre kravets orubblighet, trons
seger. Så gav honom Sture Baude, starkt och
vackert betonande just trosvissheten och den
ideella envetenheten, medan dess bakgrund,
äcklet och förtvivlan över det småskurna
runt-omkring, måhända ej fann sitt
verkningsfullaste uttryck. Hustrun är den trofasta själen,
som inte förstår det stora som rör sig i hennes
älskade, men förstår att det betyder mycket för
honom, och inte kan svika, hur än världen
hånar och frestar. I denna roll framträdde
Ingrid Luterkort, och vann en klar seger.
Mimik tycker man annars inte brukar vara
hennes starka sida, men hur äkta vair ej här
hennes övergivna snyftningar och uttrycken
för barnslig tillgivenhet. — I det rika galleriet
av bifigurer är det svårt att ej framhäva
Benkt-Åke Benktsson, som den frodige och beskäftige
frikyrkoprästen. En kvinnlig
lånbiblioteksföreståndare spelar en viktig roll, som såningsman
för poesiens evangelium i småstadsprosan, och
därmed som upphovsman i tysthet till det hela;
hon gavs — litet tunt — av Ebba Ringdahl.
Knut Ström hade byggt upp en halv småstad
och hade med enkla men eflektiva trollerimedel
fått fram hela stämningsmetamorfosen när det
lummiga trädet kommit på plats. I övrigt hade
han, okynnig som vanligt, roat sig med att
korsa vår lilla stad Smeeds i Ohio med lilla
Paris i Småland, och hade helt anakronistiskt
(rundradio m. m.!) lagt 1890-talets tidsfärg på
det hela, uppenbarligen emedan han tyckt att
den stod bättre mot fabelstämningen. Tämligen
onödigt, synes det oss, och ägnat att försvaga
det alltid aktuella budskapet. Ebbe Lindé
Hjärtan och njurar (The Hasty Heart) av
Jolin Patrick. Dramatiska Teatern.
Ebbe Lindé får förlåta mig, men jag hade
svårt att upptäcka de förtjänster hos stycket
som han framhöll i sin recension av
Göteborgs-framförandet. Att pojkarna på militärsjukhuset
är ganska väl träffade typer och att det bereder
en ett visst oförargligt nöje att lyssna på
hulde slänger käft och klyver näbb skall gärna
erkännas. Författaren har själv legat på lucka
och förefaller att vara en renhårig kille av
humoristisk läggning. Men i jämförelse med
Gunnar Åhlströms "Beredskap" är hans pjäs
en enkel anrättning som blir svårsmält i sin
genombussiga sentimentalitet. Kärlekshistorien
mellan sjuksköterskan och den dödsdömde
skotten är osannolik och plågsamt förljugen,
inte ens den enklare veckotidningsnovellistiken
vågar sig i allmänhet så långt ut i sirapen.
Skotten skall ju framstå som ett stort
problembarn, som genom ett ensamt och kärlekslöst
liv blivit misstänksam mot all vänlighet. De
tvära omkastningarna i hans reaktion, från
misstro till solig kamratlighet och sedan
tillbaks igen, är inte övertygande utan verkar
tillrättalagda för att få fram bra spelscener.
Osannfärdigheten sträcker sig även till själva fabeln,
ty det är väl ingen som tror att högkvarteret
ger en chefsläkare order att underrätta en intet
ont anande patient att han bara har ett par
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
