Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
med den yngsta, men förälskar sig djupt och
varaktigt i den äldsta. Fadern får med list och
våld igenom sin vilja, att han skall ta den
yngsta, som han inte vill ha. Den äldre "offrar
sig" kristligt för fader och syster. Äktenskapet
utfaller olyckligt, naturligtvis, och nu är det
den yngre systern, som i sin förtvivlan och
medömkan med mannen sammanför honom
igen med den äldre, av fadern sorgfälligt
bevakade systern. Den senare håller på att göra
det enda vettiga, d. v. s. rymma med den hon
älskar och älskas av, men som hon är i nåden,
så besegras frestelsen, och den yngre, likaledes
goda, systern får alltså även hon fortsätta att
bära sitt livslånga kors. Vad den unge mannen
beträffar, är det ej fullt lika påtagligt vart
han hör. Vi få väl anse att hans svaghet och
obetänksamma ungdomsflirt meriterar honom
för evig fördömelse.
Är Mauriac en god människokännare? — Ja,
i samma mening som man kan vara en stor
växtkännare utan att bekymra sig om
växt-fysiologi. Han känner i detalj familj erna,
karaktärer och varieteter, men hans föreställning
om deras funktioner är mytbestämd och
verklighetsfrämmande. Det är t. ex. omöjligt att den
äldsta dottern skall kunna göra det "offer" hon
gör, utan att samtidigt gripas av, låt vara ur
medvetandet förvisat, hat till den yngre systern
(det är naturligtvis inte en slump att kristna
människor så ofta äro så elaka); och om den
yngre systern efter äktenskapets bankrutt
strävar att sammanföra honom med hans gamla
kärlek, vilket ej är orimligt, så vill hon i grund
och botten avstå honom också sexuellt. Hennes
förtvivlan när de hålla på att rymma
tillsammans kan således endast vara en övergående
ytreaktion, det måste den äldre system märka
och handla därefter — om hon nu ej ryggar
tillbaka på grund av fader och samhällslagar,
men det är ju en annan historia. Gör hon det,
och är kärleken så stark som här skildras, blir
resultatet merendels självmord. Detta är ren
själslig matematik, och varje författare känner
den intuitivt, om han ej med berått mod
bländar sig för en konfession eller ett program. Det
är vad Mauriac gör; egentligen vill han ej visa
människorna sådana de äro, utan sådana de
böra vara, och icke böra vara. Men med hans
inhumana utgångspunkt äro hans
rekommendationer lika litet att rekommendera som en
kvacksalvares recept, för oss hedningar som
tro att meningen med livet är att vi skola
försöka förstå varandra, och ställa allt till rätta
till ömsesidig lycka, så gott vi kunna.
Är nu detta ett sätt att bedöma ett
framstående verk av en stor konstnär? kan man
undra. Kanske inte i allmänhet, men när
konstnären som Mauriac har sin högsta ambition
i det psykologiska och etiska, så vore det en
förolämpning om kritikern inte mötte från sina
premisser på samma plan.
Föreställningen gick i Helge Wahlgrens regi,
men endast en av rollprestationerna var av hög
klass: Gertrud Fridh som den yngre systern.
Hennes sätt att liksom smeka sig själv med
skuldror och knän och samtidigt vrida sig undan
sig själv var mycket uttrycksfullt; och
omläggningen från denna autoerotiska plastik till
ung-frustelheten i sista akten utomordentligt
riktigt genomförd. Pjäsens mest skrämmande
suggestiva roll bör annars fadern kunna vara, men
då får den stukande och i trynet talande
Lavaltyp, som Semmy Friedmann efter vanan gjorde,
lov att utbytas mot en helt annan, myndig,
ord-karg, halvt hårdnad, halvt rutten, som Mauriac
själv efter Sainte-Beuve karakteriserat
ålderdomen. Det borde varit en Ivan Hedqvist — en
gång i världen. Ebbe Lindé
Herr Lönn (Mr. Sycamore) av Ketty Frings,
efter en berättelse av Robert Ayre.
Göteborgs Stadsteater.
En slät dramatisering av en utmärkt novell.
Detta summerande omdöme är tills vidare att
fatta rent fenomenologiskt, men det skulle inte
förvåna om det också motsvarade det historiska
förloppet och mrs Frings, resp. mr Ayres,
insatser. Emellertid äro dessa författare ännu
okända här, och tydligen inte heller några mera
kända namn i New York, där deras pjäs rönt
erkänmsam kritik i de litterära bilagorna för ett
par år sedan, men måttlig framgång hos
publiken.
En liten brevbärare i en liten stad har i tjugu
år travat med likgiltig post till odrägliga
människor. Men en dag tröttnar han, och utledsen
på spring och ytligt prat beslutar han att
plantera sig själv och bli ett träd efter exempel
av Philemon och Baucis. Han sätter beslutet
i verket till hustruns förtvivlan, grannarnas hån
och stor indignation hos själasörjaren i den
tongivande lokala församlingen. Men när urader-
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
