Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
sätt -— offret, som spelas av den numera sällan
sedda Rose Hobart, är frånstötande nog i sin
kalla gnatighet, men något behov att se henne
undanröj d känner åskådaren inte. Förälskelse i
svägerskan (Alexis Smith) anges som motiv till
dådet, men mera sannolikt är det desperationen
över att inte kunna övervinna hustruns inre
motstånd, ty det ges eljest ingen förklaring till
mördarens besatthet av den döda i filmens
slutskede, där filmens kyliga precision ställvis slår
över i kuslighet. Som mördaren vilken handlar
efter otillräckligt klarlagda motiv har Bogart
inte på långt när sin bästa roll men griper
glimtvis och skulle gjort det än mer om inte
regissören till denna skräddarsydda thriller
ålagt sig själv och sina skådespelare en
alltför sträng känslpkontroll. Bernhardt känner vi
bättre under hans tyska förnamn Kurt och
minns också att han visade mer personlighet på
den tiden han signerade "Schinderhannes" och
"Sista kompagniet". Pavane
Rhapsody in Blue. Irving Rapper. Warner
Bros.
Hollywood har velat göra ett äreminne över
George Gershwin och presterat ett
utstyrselnummer i den sedvanliga stilen, vilket dock
präglas av smak och vårdat utförande.
Tonvikten har lagts på schlagerkompositören, och
med bästa vilja kan man inte få ut mycket ur
den rad nätta men knappast märkvärdiga
"örhängen" som exekveras i snabb följd. I Europa
är väl Gershwin mest uppskattad för
"Rhapsody in Blue" och "Porgy and Bess" — det
förra stycket ges som filmens titel antyder stor
plats, men det senare kommer inte till sin rätt.
Som personlighetsskildring räcker filmen inte
till på långa vägar —- det berättas visserligen
att Gershwin var en egendomlig man som led
av känslokyla och modersbindning och på
slutet angreps av en svårbestämbar och
nedbrytande sjukdom som inleddes av ett
nervsammanbrott, men det är också allt. Gershwins
familj har omvittnat att filmen ger en
pietetsfull teckning av den unge kompositören, men
det har i så fall skett på bekostnad av
psykologin. Rappers film ger ingen förklaring till
det ångestfulla ooh sönderslitna som präglar
Gershwins senare verk. Robert Alda har
placerats i huvudrollen på grund av sin likhet och
en viss allround musikalisk begåvning — han
både sjunger och spelar och rör sig väl — men
någon skådespelare är denne fagre feminine
herre inte. Kvinnorna i filmen angår en inte
mycket, men den alltid lika kylslagna Alexis
Smith hinner dock med att i frisyrer och
toaletter ta revansch för fiaskot i "Konflikt". På
ett sent stadium i handlingen införes Hazel
Scott, som utför ett par nummer med frenesi —
denna tjocka och alls inte vackra negress får
med sin våldsamma vitalitet den långa och
ganska påfrestande filmen att verka extra
blodlös. Pavane
Kvinnan i mörkret (Lady in the Dark).
Mitchell Leisen. Paramount.
Kvinnor skall vara kvinnliga och ägna sig
åt att vara mannen behagliga och underdåniga
i stället för att inbilla sig kunna göra en insats
som yrkeskvinnor, det förefaller att vara
tendensen i denna påkostade Hollywoodprodukt, som
är Harpers Bazaar, The House Beautiful och
Illustrations julnummer hopslagna. Så mycket
klädelegans har väl aldrig skådats förr ens i en
lyxhustrus feberdrömmar; t. o. m.
modetid-ningsredaktrisen (Ginger Rogers) som skall
föreställa saklig karlkvinna uppträder aldrig
fem minuter i samma kläder, och hon är
omgiven av ett hov damer som även om de inte är
mannekänger ömsar plagg ideligen. För
säkerhets skull har i filmen lagts in även
moderedak-trisens drömmar, och då först bryter det loss
på allvar, technicolorsprutande katarakter av
klänningar och utstyrselfeerier som måste göra
en konditor vid jultiden grön av avund.
Drömmarna är infogade i ett psykoanalytiskt
sammanhang, som av allt att döma tas på fullt
allvar inte bara av den också mycket
välklädde psykoanalytikern i hans sagolikt lyxiga
och smakfulla mottagningsrum utan också av
filmens tillverkare. Stackars Ginger är nära ett
nervöst sammanbrott beroende på i barnaåren
ådraget mindervärdeskomplex, men när hon
drömt färdigt upptäcker hon ju att Ray
Milland, den prisnosige annonschefen, hela tiden
varit där, till hands att överta hennes
redaktörsstol och böta hennes hämningar på det sätt
som ligger närmast till hands för en så snygg
karl. Om man börjar tänka på vad en sådan
här anrättning kan ha kostat och vad pengarna
bättre skulle ha kunnat användas till blir man
grubblande. Georg Svensson
52
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
