Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Teater och film
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATER OCH FILM
Femte stolens hemlighet (The Fifth Chair).
Richard Wallace. United Artists.
Jag såg den här filmen i London, där den av
Time and Tides kräsna filmkritiker Helen
Fletcher betecknades som den roligaste film
hon någonsin sett (och för säkerhets skull hade
hon sett den två gånger). Det var nu kanske
mycket sagt, ty även Chaplin och Buster Keaton
har ju gjort filmer, men att filmen är ett
utomordentligt exempel på specifikt amerikansk
dår-humor med en formlig kulspruteeld av
ivise-cracks kan inte förnekas. Jag hann aldrig se
om den i Stockholm, ty kritiken här gjorde
processen kort, men jag har några scener i
friskt och tacksamt minne. Redan Fred Allens
sätt att presentera de medverkande satte en
i humör och angav filmens ton genom sin
van-vördighet. I fortsättningen skojas det friskt
med en del celebriteter, bl. a. radiocharmören
Jack Benny, och skojet blir dubbelbottnat av
att Jack Benny spelas av — Jack Benny. En
dyrbar episod är besöket hos gangsterchefen
(William Bendix), som utvecklar sig till en
strålande parodi på alla gangsterfilmer. Men
det skall gärna medges att långa stycken av
filmen — som bygger på det ofta anlitade
uppslaget med förmögenheten som är gömd i en av
några förskingrade stolar — är ganska tradiga
i sin forcerade bullrighet. Det undras om inte
en återgång till det korta farsformatet vore
bättre anpassat efter den mänskliga förmågan
att skratta högt i ett sträck. Georg Svensson
Mord, min älskling (Murder, My Sweet).
Edward Dmytryk. RKO Radio.
Krigs- och efterkrigströttheten manifesterar
sig i Hollywood bland mycket annat genom en
återgång till kriminalgenren. Där skapade
amerikanerna för ett tiotal år sedan filmer som
utan tvekan kunde kallas mästerverk av
realistiskt hårdför, rättfram filmkonst. De moderna
kriminalfilmerna innehåller samma grälla
ingredienser som de äldre; det förtjänar
ihågkommas, särskilt som de framträder med
halvlitterära pretentioner och ett skimmer av
originalitet kring sig. "Mord, min älskling" är en
mycket typisk exponent för dessa dagens
kriminalfilmer — inte minst därför att man i den
klart ser, vari den moderna kriminalfilmen
verkligen skiljer sig från den gamla. De starka
effekterna är desamma, men de är utnyttjade
och sammanställda med betydligt större raf-
finemang. Vad som finns av logisk handling
förs fram i korta serier av kulsprutedialoger.
Det som utgör själva filmen är mellanpartierna,
suggestivt återgivna, dramatiskt högspända
situationer, stämningsbilder i mättad dekorativ
miljö och kvav erotisk atmosfär och framför
allt fantastiska drömsekvenser, där regissören
får tillfälle visa att han väl smält lärdomar från
den gamla världen. Jan Olof Olssön
Min fru går igen (Blithe Spirit). David Lean.
Two Cities.
För den som redan sett "Blithe Spirit" ett
par gånger på teatern innebär fihnen inga
överraskningar, jo, en, och den kom då man
redan börjat dra på sig handskarna: fruarnas
hold-up vid bron som garanterar en
fortsättning ad infinitum av den bigamistiska
tragi-komedin. David Leans inspelning följer pjäsen
med stor smidighet och praktiskt taget utan
några utvikningar. Man får se herrskapet
Con-domines villa utifrån, och den kunde inte vara
mera tilltalande, man får göra en biltur med en
(för trafikpolisen osynlig) ande vid ratten, och
bäst av allt man får se hur mediet madame
Arcati har det hemma hos sig med papegoja
och allt — eljest följer filmen pjäsen scen
för scen och replik för replik. Några av
scenerna är storartat festliga, inte minst de
spiri-tistiska seanserna, nästan alla repliker är
mästerliga, lika kvicka som Wildes eller Sacha
Guitrys men mindre pretentiöst skrivna och
sagda. Filmen bekräftar att Nya Teaterns
föreställning var alldeles riktigt uppfattad, och
technicolor och fotografiska tricks kan inte
överskyla att stycket trots allt gör sig ännu
bättre på scenen. Ty på film är man van att
allt kan hända, däremot är det en sensation på
scenen med en hädangången som genomgående
komedifigur. Rex Harrison spelar måttfullare
och mer i styckets anda än vad Sture Lagerwall
gjorde, men den senare var roligare. Constance
Cummings och Sonja Wigert som frun n:r 2
kan ungefär ta varandra i hand, medan Kay
Hammond måste sägas vara en ännu mera
keligt förförisk vålnad än Irma Christenson.
Men hors concours står ändå Margaret
Rutherford som madame Arcati, oemotståndligt
ur-engelsk i sin väderbitna velocipedhurtighet och
sitt ruschiga sätt att umgås med den andra
sidans medier, astralkroppar och poltergeistar.
Georg Svensson
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
