Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Gabriela Mistrals dikter
Gabriela Mistral: Dikter i tolkning av
Hjalmar Gullberg. Norstedts 1945.
3:50.
På ett sätt är det tråkigt att Gabriela Mistral
fick Nobelpriset. 1941 stod nio av hennes dikter
att läsa i BLM. De var överlägset tolkade av
Hjalmar Gullberg, och alla lyrikälskare gladde
sig åt denna uppenbarelse av hög och ren poesi.
Det lilla brödraskap för vilket konsten är ett
livsbehov kände sig ha en hemlighet att
förvalta och slapp allt påträngande och högröstat
tal av snobbar och medsägare, vilka väckes ur
sin dvala av den moderna publicitetens
trumpetstötar. Nu är Gabriela Mistrals namn på allas
läppar. Men det är därför inte säkert att hon
fått fler verkliga vänner i vårt land än hon
hade 1941. Ibland i högtalarnas,
helsidesannon-sernas och fetstilsrubrikernas tidevarv önskar
man att dikten bleve tabuförklarad. I vår
mer-kantiliserade tid borde dikterna sändas som
hemliga budskap från man till man eller tryckas
i små anspråkslösa böcker som inte fick
recenseras. Då skulle var och en kunna anamma
endast det som han kunde tränga in i och göra
till sin egendom. Ingen skulle av reklamen
tubbas att överskrida sina gränser. Dikten skulle
bibehålla ett drag av helig avskildhet och den
ytliga anammelsens tid skulle vara förbi.
Nobelpriset till Gabriela Mistral har i alla
fall — för att lämna hugskotten åt sitt öde —
haft det goda med sig att Hjalmar Gullberg
översatt ännu några av hennes dikter och
tillsammans med de tidigare publicerat dem i en
liten bok med ett enkelt grått omslag, som gör
ögat gott sedan det börjat svida inför
höstbok-flodens skrikiga färggrannhet. Det väsentligaste
i boken utgörs av de i BLM publicerade
dikterna, och då jag för ett år sedan här utförligt
kommenterade dem går jag nu förbi dem med
tystnad, ehuru det verkligen är svårt att inte
uppge ett rop av beundran och glädje var gång
man ser framför sig dikten "Att dricka". Tre
dikter i bunden form är nyöversatta. Utsökt
vacker är dikten "Till judafolket", inspirerad
av pogromer i Polen. "Sorgsen Gud" gör dock
på mig det starkaste intrycket. Det är med all
rätt Gullberg kallar Gabriela Mistral förtvivlans
diktare. Hon sjunger om en höstens Gud, en
gammal darrande man, oändlig blott i sin sorg.
Man hör i hans hjärta ett brus
om hösten av poppelträden:
den djupaste storm av förtvivlan
som genom världen gick.
Han ger mig en blick som fyller
mitt bröst med sorgekväden,
och jag böjer fromt mitt huvud
för denna slocknade blick.
En ny sida av Gabriela Mistral får vi göra
bekantskap med i några mästerligt översatta
prosadikter. Främst står "Mödrarnas sånger",
som alla handlar om havandeskapets lycka och
oro. Det är ömma, oskuldsfulla, nästan
sera-fiska toner som diktarinnan här arbetar med.
Kanske blir dessa prosapoem nästan för vackra,
för himmelska och okomplicerade. De är renade
från allt jordiskt slagg. Ljuset är utan skuggor.
Men Gabriela Mistral är en alltför stor diktare
för att glida ut i det monotona. Den andakt
varmed de unga kvinnor, som för ordet i
dikterna, talar om det mysterium som sker i deras
kroppar är så skälvande och livsnära, att man
grips och rörs. Som ett exempel på vad
diktarinnan förmår vill jag här citera "Bild av
jorden":
"Jag hade aldrig förr skådat den sanna
bilden av jorden. Jorden förhåller sig som en
kvinna med ett barn i famnen (med sina
varelser i den breda famnen).
Jag börjar känna den moderliga sidan av
tingen. Berget som betraktar mig är också mor,
och om kvällarna leker dimman som ett barn
kring hennes skuldror och hennes knän.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
