Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Jag kominer nu att tänka på en klyfta i dalten.
I dess djupa bädd gick sjungande en ström,
som ris och bus/kar ännu gör osynlig. Jag har
blivit som klyftan; jag känner denna lilla bäck
sjunga inom mig och jag har gett den mitt
kött som tätt snår, tills den springer fram
i ljuset."
Diktsamlingen avslutas med en prosadikt
kallad "Konstnärens tio budord". Där
återfinner man i geniala formuleringar några goda
sanningar om dikten, vilka visserligen blivit
sagda många gånger förr, men som aldrig kan
upprepas nog ofta. Här märker man också tyd-
ligt det inflytande från den heliga Teresa och
Tagore som Gullberg talar om i sitt förord.
Budordet nummer två lyder: "Det finns inte
gudlös konst. Också om du inte älskar
Skaparen, bekräftar du Honom genom att skapa efter
Hans mönster." Man behöver inte tro på en
personlig Gud för att erkänna sanningen i dessa
ord. Konsten är i sig själv ett moraliskt värde.
All diskussion om hårdkokt, depraverad,
idealistisk o. s. v. dikt är meningslös. Det är den
konstnärliga kvaliteten det kommer an på. All
riktig dikt står i livets tjänst och bär goda
frukter. Olof Lagercrantz
Malm, Sandgren och Maria Wine
Einar Malm : Något att förlora. Bonniers 1945.
6:50.
Gustav Sandgren: Förebud. Bonniers 1945.
5:50.
Maria Wine: Naken som ljuset. Bonniers 1945.
3:75.
Einar Malm har sin egen, väl inrutade lyriska
domän, Stockholms skärgård. Där är han en
mästare. År efter år överraskar han sina läsare
med bländande skickligt upplagda, saltstänkta,
fågelropsgenomdragna tavlor från hav och skär.
Och man kan i hans fall sällan tala om
upprepning. Han finner ständigt nya utsiktspunkter
och ej förr fångade dagrar ooh stämningar.
Hans nya diktsamling, "Något att förlora",
utgör intet undantag. Han står alltjämt på höjden
av sin förmåga. Verstekniskt är han densamme,
stram i formen, kräsen i rimvalet, säker i
rytmiken. Men som kolorist synes han ha utvecklats
mot än större djärvhet än tidigare. Han målar
med ejderblod och sältran på paletten, och
resultatet blir genomgående gott. Det kan räcka
med att hänvisa till den överlägset
koncentrerade dikten "Längst ute" eller till den vackra
"Den bleka marsdagen":
Den bleka marsdagen tynar.
Granmörka öar stà
varhelst horisonten man synar
kring isfält, hårda och grå.
Den bleka marsdagen lider.
Ännu har knappt något skett
som varslar om ljusare tider.
Inte ett liv ha vi sett.
Bara, varhelst man synar
landskapet, is och snö.
Den bleka marsdagen tynar
kring vår grundfrusna ö.
Einar Malm hör tyvärr till de författare som
har svårt att inise sin egen begränsning. Hain
framträder i sin nya bok även som tänkare, och
det program han för fram är allt ammat än
övertygande. På dålig vers — besynnerligt nog
sviker honom handlaget när han börjar tänka —
propagerar han för en svenskhet som är mycket
diffus i linjerna. Han längtar hundra år
tillbaka, till en tid då inga atombomber och inga
konservburkar bland blåsipporna gjorde livet
outhärdligt. Han tycker att världen blivit
förfärligt nedbusad de sista åren, och det ger man
ju honom gärna rätt i. Men är det inte litet
överdrivet att beteckna alla dem som deltog
i det andra världskriget som våldsdyrkare med
rått förakt för de goda krafterna i livet. Det
föresvävar mig på något sätt att det var
nazisterna som började. Malm står som
beredskaps-man gärtnia på vakt vid Sveriges gränser, men
anser det märkvärdigt nog samtidigt vara ett
tecken på hysteri, när skären sprängs sönder
för att kanonerna skall få lämpliga fundament.
I en dikt omtalar han att hans ras är ren — vad
han nu kan menia med det — och säger att han
är lika okänslig som ett roslagsskär för varje
slag av propaganda. Jag skal ej bestrida detta
påstående men skulle gärna se okänsligheten
utvidgad till att omfatta tankair och idéer
överhuvud. Hain trivs inte i det moderna samhället,
och det kunde han lika gärna erkänna. Det är
58
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
