Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
skulle inte ens kunna jämföras med uppgiften
att översätta Joyce (utom "Finnegan’s Wake").
Han var visserligen en lika stor vitsmakare ocih
ordvrängare och har i sitt obsoleta och absoluta
Dublin skapat en lika svårdefinierbar
lokalatmosfär som Rabelais i sin av europeiska
moraliteter och immoraliteter genomsyrade
provins. Men hans personer, idéer, melodier,
politiska struptonfall etc. kan ändå i viss mån
rekonstrueras därför att våra föräldrar kände
dem —- också i det Dublin som Stockholm var.
I Rabelais’ fall är det någonting helt annat:
här både besvärar och hjälper ett otal
språkhistoriska, personhistoriska, lärdomshistoriska
och andra både hänsyn och ovissheter. Vad
han menat vet vi till dels, vad han
under-menat — och undermenat till och med i det
han menat — om det vet vi inte alltid så
mycket.
Det förefaller mig som om en nutida
översättning av Rabelais bort ske efter en av tre
linjer: den vetenskapliga, den populära eller
den populärvetenskapliga. Den vetenskapliga
skulle i så fall vara explicerande, framför
allt kommenterande, den populära frejdigt
och hänsynslöst återgivande, till svenskt språk
omdiktande, framför allt bemödande sig om
Rabelais själv, som ju i alla fall inte var någon
torr utan en mycket levande person. Jag skulle
personligen ge min röst åt en sådan version,
men då måste översättaren — utom franska —
även kunna svenska så som det kundes på
1500- och 1600-talen, särskilt med avseende på
skatologiska ord, svordomar, krog- och
källar-termer och allmänt munväder, och dessutom
intuitivt kunna förena sin kunskap med ett
i modern mening begripligt språk så att
intrycket blir samma festliga, halvt allvarliga,
halvt groteska som i originalet. En sådan
översättning vore givetvis så gott som en
omöjlighet. Det är mig också långtifrån att tänka på
en dylik. Den populärvetenskapliga, som
kanske vore en möjlighet, föreligger inte genom
professor Dyggves översättning. Denna är
hållen i en aning kurialstil, med otillräckliga noter
och en del av de "osedliga" partierna förvisade
till noterna, även i texten finns det gott om
förmildrande översättningar. Det bleka
återgivandet av de hos Rabelais så allmänt
förekommande lustiga eller groteska invektiven
förefaller mig bero på bristande svensk
språkfantasi — detta är ju inga motsvarigheter, på
sin höjd approximationer! En del tvivelaktiga
översättningar har jag också trott mig märka,
men som icke examinerad romanist går jag inte
in på dem. Det är, som jag redan ovan nämnt,
främst ur konstnärlig synpunkt jag kan bedöma
översättningen, och då kan jag påpeka fadäser
som då jättebarnet Gargantua i tolfte kapitlet
hela tiden samtalar med en furir (fourrier),
som kunde ha fått bli fodermarsk, furagör eller
något aldrig så litet mindre beredskapsmässigt
banalt.
Det som är fara värt med denna översättning
är, konstnärligt sett, att folk som inte läst
Rabelais på renässansfranska kan komma att
hålla honom för ett otroligt cyniskt råskinn på
högsvenska, så purgerad han är, därför att
de inte fått ringaste aning om det festliga,
barocka, rustika humör som förgyller
obsceni-teterna och gör dem till och med
allmänmänskliga och djupa. Detta har alltid varit en av
svårigheterna i förhållandet mellan svenskt och
franskt — liksom för övrigt i förhållandet
mellan både engelskt, tyskt och ryskt gentemot
franskt. Den franska bonhomien har vi sällan
förstått eller erkänt.
Sedan ovanstående skrevs har ytterligare en
Rabelais-volym i professor Dyggves
översättning sett dagen, nämligen "Pantagruel".
Notapparaten i denna del är rikare, tolkningen
också saftigare och mera orädd än i
"Gargantua". Den oerhörda möda de båda
översättningarna kostat och den stora, delvis rent
folkloristiska lärdom de ger prov på — man kan
exempelvis peka på den brueghelska
uppräkningen av barnlekar i "Gargantua", vilka alla
fått sina nordiska motsvarigheter, eller
översättningen av den skolastiska
litteraturförteckningen i "Pantagruel" — är värda allt
erkännande.
Det tidigare huvudomdömet finner jag dock
ingen anledning att modifiera i någon högre
grad. Denna Rabelais-översättning gör alltför
ofta ett besynnerligt, torrt etnologiskt intryck.
Jag minns mig ha läst indiansagor och
negersagor (ofta som bekant synnerligen mustiga)
vilka i vissa forskares händer blivit torra
psykopatologiska schemata, därför att miljöfärgerna,
gesterna, idiomet, den tropiska urskogen gått
helt förlorade, medan exempelvis Rasmussens
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
