Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Januari. N:r 1 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
eskimåiska sagor behållit ett skimmer av
polarnattens mystik. Tillämpat på Dyggves Rabelais
innebär detta, att enligt min åsikt något av
samma kritiska situation här föreligger, som
den, vilken Kellgren skisserar upp i sitt
berömda företal till Bellman. Gunnar Ekelöf
Belysning underifrån
Graham Greene : Makten och härligheten.
Översättning av Erik Lindegren. Norstedts
1945. 9:50.
Graham Greene är en mångsidig begåvning:
han har lika lätt för att skriva "spännande"
som Dostojevskij, han är en kräsen artist, en
förbluffande skarp psykolog, en storartad
miljö-skildrare och dessutom en författare, upptagen
av allvarliga problem. Till hans
egendomlig-heter hör att på en gång kunna vara virtuos
och sätta sitt ljus under en skäppa, för tidigare
har han skrivit thrillers som under en
vilseledande yta av raffinerad underhållning döljer
ångest och grubbel, liksom tokiga drömmar en
hemsk verklighet, ett faktum som kanske är lika
betecknande för hans dramatiska och litterära
talang som för hans misstro mot det patetiska
och storslagna. "Makten och härligheten", den
nu översatta romanen, är lika spännande som
hans föregående böcker men otvivelaktigt ett
verk av en helt annan betydelsefullhet.
Greene är modern och han är traditionalist.
Modern inte bara därför att han inte gör sig
några illusioner om människan i största
allmänhet utan även därför att han i en bok som
"Makten och härligheten" vägrar att tilldela sin
huvudfigur några spridda drag av värdighet,
karaktärsfasthet eller hävdvunnen finess.
Traditionalist, återigen, därför att han är katolik.
Det är ett egendomligt sammanträffande men
säkert ingen tillfällighet att både Lars Ahlin
och Graham Greene koncentrerar sitt intresse
på människor i förnedring. Det är en inriktning
som lika litet som de flesta andra är ny men
som väl ändå måste sägas vara på ett särskilt
sätt betecknande för nutidens litteratur. Varken
den moderna naturvetenskapen, psykologien
eller historien är ju ägnade att skapa en
överdriven tro på människans betydelse och
storhet, och var lever Europa av i dag om inte på
botten?
Allmänt sett ger Greenes roman — förlagd
till en centralamerikansk republik där en nyss
genomförd kommunistisk revolution för en
energisk utrotningskampanj mot de katolska
prästerna — en utomordentligt övertygande
bild av den fruktansvärda nöd, förvirring och
hopplöshet i vilken en hel befolkning släpar
sig fram från dag till dag. Det är bara den
yttre Lokalfärgen i Greenes bok som är exotisk:
de ständigt kretsande gamarna, de överallt med
en knall söndersprickande kackeriackorna, de
usla hyddorna, moskito- och flugsvärmarna,
hettan, slagregnen. Apatin, svälten, osäkerheten
är det inte.
Hur vaket Greenes sociala samvete än är, är
det emellertid i första hand inte materiella
förbättringar som han genom sin kusliga men
samtidigt måttfulla skildring vill bidra till att
åstadkomma. Politiskt tillhör han visserligen
de radikala, men den andliga välfärden står
slutligen för honom som ännu viktigare än den
materiella. Det är just andlig eller materiell
frälsning som kampen gäller i "Makten och
härligheten", striden står mellan den förfallne
och jagade prästen och den av sitt
utrotningskrig mot prästerna inte mindre jagade,
kommunistiske polislöjtnanten. En ojämn strid, för
löjtnanten har ju alla yttre maktmedel till sitt
förfogande — och prästen vill till slut och
innerst inte undkomma. Men i den stora
slutuppgörelsen — när prästen frivilligt gått i
fällan och återvänt för att motta en efterspanad
gangsters sista bikt — är det den ovärdige
prästen som behåller övertaget — och
arkebuseras.
Man kan tro och inte tro på denne präst. Det
finns ingenting i själva skildringen av honom
som inte är levainde och övertygande, men å
andra sidan är han utan tvivel en av författaren
önskad karaktär. En smula av Greenes radikala
katolicism finns medvetet instoppad i denna
figur, men hur skulle en författare som tar sina
idéer och sin livsuppfattning på så stort allvar
vara beskaffad om han inte på ett elleT annat
sätt dreve propaganda för dem i sin diktning?
Graham Greene gör intryck av att vara en
djupt övertygad människa, men han är inte
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
